plus forty four

ikväll har jag kört femtio minuter på crosstrainern. enligt den så tog jag mig en sträcka på 15 kilometer (förstår inte hur man kan ta sig någonstans med en sån) och förbränt 200 fina kalorier. för att fira detta, eftersom det sannerligen är något att fira, så åt jag godis och drack läsk. detta motsvarande väl sisådär 5000 kalorier, men tack vare att jag har tränat som värsta elitidrottaren, så kommer jag nu BARA att gå upp 4800 kalorier i vikt!! (fifan vad bra!!!)

jag vet att det är pinsamt dåligt med uppdateringar och så. grejen är bara att jag (precis som vanligt) inte har någon aning om vart tiden tar vägen. jag självnoterar att jag under morgondagen ska ordna upp lite i det förflutna, men att det trots allt får vänta tills dess, för nu är det ikväll som gäller! dusch, powernap och middag står på schemat innan jag (äntligen! äntligen!) får dansa like crazy igen. hehe. like craaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaazy. är nästa michael jackson bounce har redan ringt och vill värva mig osv osv.

jag vill bara ha tillbaka håret wäääääh ma fackin'

jag OGILLAR januari (för jag hatar inte längre saker, jag har lagt av med sånt). januari är en särskilt tråkig månad, en kall och mörk sådan, när livet står i gråzonen mellan julens värme och vårens nyutsprungna energi. i januari händer över lag inga bra saker, förutom viktor, och imorgon har vi varit ihop i ett år och tre veckor (way to go!!).

med andra ord; jag vill ha februari, NU. allra mest vill jag ha mars och london i vårskrud (då tror jag kärleken återkommer)

mot sainsbury's, för här ska inhandlas guld och diamanter att pryda denna simpla dags kanter med!

det är torsdag
mina fingrar luktar klor, precis som de ska.
arbetsveckan avslutades traditionsenligt med att ge köksvasken en omgång med sainsbury's blekmedel (och jag andas in doften om igen, för det är en sån doft man vill ska stanna för evigt, en sån där som väcker minnen)

ikväll blev det KFC med marie
en bucket

varje gång jag är i camden så tänker jag på det
att jag nog är liite, lite närmare chris martin.
han bor ju i belsize park, där uppe någonstans.

och det är en fin tanke.

ibland händer det att man får en plötslig och oerhört stark lust att lyssna på en viss låt. när stina quotar kent på sin blogg får jag till exempel cravings på skisser för sommaren, cause it's such a åka-bil-med-viktor-sommaren-2010-låt, och när jag sitter på kfc får en random ingivelse mig att vilja lyssna på chris martin och hans wedding bells. det görs en liten mental note, livet går vidare och sen när man väl kommer hem och får lyssna på den där låten, och typ stilla sina begär hähä, då är det som om livet för en liten stund är alldeles, alldeles fulländat.

JAG VILL TÅGLYFFA

1. Datum bestämt för släpp av Coldplays nya skiva!
Det spelar ingen roll när, jag vill bara ha något konkret att se fram emot (gärna i typ mars... senast)

2. Priserna för att resa kollektivt i London sänks!
Cause this is just a fuckin joke.

3. Nya studier visar att man blir smal av KFC!
hähähähä

och så lyfter han sin hand
och så ropar han HÄÄÄJ (vilket låter misstänksamt likt svenska)
och så tycker jag synd om honom när varken fåglarna eller bussen låtsas om honom.

jaha, är det dags nu? är det min tur att få glasögon? jag har haft ont i huvudet till och från de senaste dagarna, vilket är något högst ovanligt, så jag börjar misstänka att jag har fått synfel. inte något jättekatastrofalt direkt, jag gillar glasögon, men jag orkar bara inte böka med undersökningar/köp av bågar/brytning/linser.

jag är en impulsiv människa, med väldigt starka känslor.
no good combo, I'm tellin ya, men när jag väl börjat känna mig ledsen eller sårad eller arg eller utanför, då går det liksom inte att vända om kajutan. igår var en sån där kväll då jag stormade högt och lågt och grep efter alla samurajsvärd jag kunde komma åt, bara för att kunna åstadkomma så mycket skada som möjligt. först när allting ligger i trasor omkring mig, fullständigt sönderstrimlat, då är jag nöjd och kan somna. 

det här är inget nytt för mig, eller för någon annan som känner mig väldigt väl. de här känslostormarna har legat och lurat runtomkring mig så länge jag kan minnas, de dyker bara upp allt mer sällan ju äldre jag blir. en annan skillnad är att jag har har nått den nivån av mognad(?) att jag inser att jag dagen efter måste sy samman alltihopa och be om ursäkt, och det tänker jag göra nu, jag tänker säga förlåt. jag kan vara elak, jag kan vara orättvis, och då får man helt enkelt handla därefter.

ingen vet hur det ska lösas, inte ens jag själv, för jag vet inte vad jag vill. jag lovar mig själv att inte ringa hem på ett par veckor eller så, och hoppas att det ska göra någon skillnad. jag vill inte prata med mamma, jag vill inte prata med pappa. det säger att jag har valt det här själv, och det har jag. det är upp till mig att bestämma vart livet ska gå. jag tänker stänga dem ute, jag tror att det blir bäst så. jag saknar dem inte. jag saknar inte min familj. det här är första gången jag känner så. jag saknar bara farmor litegrann, men jag känner knappt någonting. jag har blivit väldigt likgiltig.

hallon. 27 kalorier per 100 g.
kunde varit värre.

svårt att övervinna prestationsångesten det ger att läsa något så här bra.

http://blogg.aftonbladet.se/schulman/2011/01/om-ica-och-nathatet#comments

jag har länge hävdat att halfbaked är min favorit, men nu jäklar va, nu har jag gått och bytt till chocolate fudge brownie. sinnes vad god den är!!! (och vad min heltäckningsmatta är smutsig hehe)

nytvättade sängkläder, nytvättat hår
ett avsnitt av top model, säsong 15
en stooor skål med ben&jerry's chocolate brownie
och en viktor som kommer hem om sisådär en timma.

fan alltså
fan ta livet ibland. jag är så jävla arg och ledsen å maries vägar, deprimerad, trött på london, vill bara hem. jag vill ligga bredvid viktor i sängen med kinden på hans bröst och tycka att livet är enkelt, lyckligt och meningsfullt.

varje dag, runt den här tiden, så är det en hund som ställer sig och skäller någonstans utanför vårat hus. jag har aldrig sett den, men antar att det är en liten äcklig jävel, eftersom den gnäller något så fruktansvärt. varje gång är jag livrädd att den ska väcka harrison, and when it does, då ska jag tamejfan skjuta den.

och när vi ändå är inne på det här med irriterande ting, så är det få saker som gör mig så arg som när folk säger att jag inte förstår. misstolka mig inte, jag förstår långt ifrån alla grejer här i världen, men när folk på ett överlägset sätt förkunnar det så är det som om all sympati jag har för den människan blåses bort direkt. vem fan har rätten att säga till mig att jag är för dum för att förstå, att jag inte fattar? nähä, jag kanske inte riktigt är med i svängarna, men tro inte att du är så jäkla mycket bättre för det, tro inte att världsherraväldet är ditt. jag avskyr besserwissers, självupptagna människor, uppblåsta egon som jag bara vill slå hål på.

om igår förmiddag var underbar, så har denna morgonen varit en mardröm.

idag har varit en sån där bra dag.

upptäckte precis en spricka i mitt fönster, och försöker nu förtvivlat komma på vad som kan ha orsakat den. det enda jag kommer på är att spegeln som står på fönsterkarmen måste ha slagit i glaset och på något oturligt sätt åstadkommit skadan, men samtidigt så fattar jag inte, borde inte det ha krävt en jäkla kraft? ska berätta för M-A senare, lika bra att vara ärlig liksom, och helt enkelt erbjuda mig att betala reparationen. jag är inte jätteorolig, jag förstår bara inte hur fan det kan ha hänt, och det stör mig lite åså. är jag för stark för mitt eget bästa eller vad?

UPDATE: 13:33
berättade, och han tog det chill. en sak jag har lärt mig här i livet är att ju förr man är ärlig, desto bättre.

det mysigaste jag vet är att ligga i ett tält när det regnar och höra dropparna smattra mot tältduken. det får gärna vara morgon, man får gärna vara sådär härligt nyvaken och tältet får gärna lukta tält. här i london är tält en bristvara, i alla fall för mig, men ett brittiskt regn mot taket när man bor såhär på övervåningen, tja, det är ett ganska skapligt substitut.

ikväll blev det film nere i studion, vilken sedan ett tag tillbaka också serves as cinema. vi tittade på kick ass, en film som jag likt alla andra filmer man ska ha sett inte har sett, och jag måste erkänna att den var rätt bra. gillade hit girl särskilt mycket, hon är liksom en sån där brud som man vill bli när man blir stor.

imorgon blir det jobb, matlagning och städning utav rum.

och btw, den där sista raden var inte så mycket information till er, utan mer en note to self (rummet ska. fan. städas.)

ingenting är bestämt ännu, men vi har i alla fall gjort ett första utkast. enligt detta kommer min och viktors italienresa förhoppningsvis att ta vid den 6:e juni med flyg ner till Rom, där vi stannar i tre nätter på hostel, och sedan tar vi nattåg ner till Palermo på Sicilien. nästkommande 11 dagar spenderas på att luffa runt på ön med våra backpackersväskor och vårat tält, och liksom sola/äta gott/hare mysigt. det enda vi egentligen MÅSTE göra är att se Etna och kolla vingård, annars är vi fria att hitta på vad vi vill. den 20:e flyger vi från Palermo till Oslo, och sen så tar vi oss på något vänster (typ med tåg) hem till Trollhättan. beräknad totalbudget ligger på 6000 kronor, vilket ger oss en ganska bra levnadsbudget så länge vi tältar, och jag är ofattbart pepp (så nu ska här börjas lägga undan pengar från lönen!). det kommer att bli en minitågluff delight, fast utan interrailkort, och ett ofattbart vältrande i italiensk glass och mat. förra året kickstartade vi sommarlovet med en chartervecka i bulgarien, men 2011 höjer vi ribban lite till. god knows var det kommer att sluta, men jag hoppas på en roadtrip i USA.

plötsligt händer det. plötsligt när man ligger där i sängen, så bestämmer sig livet för att spela en lite i händerna. jag får vräka ur mig lite av det jobbiga på världens bästa pojkvän, och sen kommer claire upp med middagen till mig. åh, dom är så söta, jag älskar verkligen min värdfamilj ibland. perfekt middag är det också, engelska korvar, gravy, potatismos och yorkshire pudding. allt detta för att jag sa att jag hade ont i magen förut, och på bara några minuter har livet gått från svart och tråkigt till lite mera ljust och lättsamt.

plötsligt så känner jag mig sådär otrösterligt ledsen. sådär trött på allt, verkligen allt. jag saknar mina tevänner där hemma och den där säkerheten, det där lugnet som kommer med att ha delat snart fyra år ihop.

jag ÄLSKAR att vara fascinerad. jag blir ganska lätt fascinerad, typ av människor på bussen och deras livsöden. vilka är de, liksom, och vart kommer de ifrån? vilken historia döljer sig bakom de tröttna, likgiltiga anleten som speglas i fönsterglasen runt omkring mig? sånt kan jag sitta och tänka på sånt hur länge som helst, eller i alla fall tills jag går av bussen.

en annan sak jag fascineras över är hur saker tillverkas. på discovery channel går det hela tiden program i stil med Så Funkar Det, och jag dör lite på sånt. det bästa jag vet är när dom visar hur man tillverkar godis och kakor och andra ätbara saker, och jag vill bara sitta och titta i flera timmar på hur maskinerna gör samma rörelse tusen gånger i sekunden. det är lite nördigt och insnöat, men jag gillar det, och drömmer i smyg om att få jobba på fabrik.

sist men inte minst så kan jag inte låta bli att gilla folk med resväskor. folk med resväskor ska någonstans, de ska ut på någon sorts äventyr, eller så har de precis kommit hem från ett. folk med resväskor har alltid en historia att berätta, och jag kan inte låta bli att avundas dem när jag ser dem. jag önskar alltid att det var jag, att jag var på väg hem till viktor i linköping eller till typ jordanien. allra mest värme i magen får jag när jag ser folk med backpackerväskor, för då ska de lyckliga satarna (i mina tankar iaf) ut på tågluff. sen jag kom till london har jag rest en hel del, och det lämnar omedvetet små spår i min omgivning. när jag satt på perrongen i crystal palace igår ihop med marie, på väg till clapham för att käka middag, så mindes jag nöjt hur jag satt här med min stora väska den tjugoförsta december, på väg hem till stina för att sedan flyga hem. jag mindes fjärilarna i magen, den där känslan, och det var lite som att återuppleva allt en gång till. på samma sätt väcks minnen till liv när jag ser människor kringrusandes inne på Victoria, med en resväska i ena handen och ett äventyr framför sig.

klockan är halv tre.

vi skulle ju ha dragit på klubb i soho, men jag och marie drog till koko istället. koko är liksom alltid bra, man kan inte misslyckas där. dessutom åt vi friterad kyckling (I'm such a mörkhyad) och sen åkte vi nattbussen hem, på vilken jag bootysmsade viktor lite (ska göra det nu igen).

när jag tänker efter, så kan det här vara första gången någonsin som jag köper värktabletter. det har liksom aldrig blivit av innan, mest för att jag i princip aldrig har haft tillräckligt stort behov för att spendera pengar på sånt (det kan ju mamma göra). idag passade jag dock på att införskaffa ett paket när jag var på sainsbury's, och det för 28(!!!!!) ynka pence, alltså typ tre kronor. jag har ännu inte vågat läsa på bipackssedeln, men räknar helt iskallt med att förlora synen/tappa allt hår/börja hallucinera. dock hellre det än ont i magen, liksom.

man vet att man saknar sådana här människor, men man inser inte riktigt hur mycket, inte förrän man väl sitter där i soffan och allting bara är som förr. den här kvällen var en av de bästa under jul, och någonstans runt den 2-3 maj hoppas jag att vi sitter där igen. 

ja, jag är inne i en period av riktigt jäkla gnällande just nu. enligt mig så har alla andra det så himla mycket bättre än vad jag har, och jag är avundsjuk på än det ena, än det andra. avundsjuka är ingen fin känsla, och därför föraktar jag mig själv, med rätta. en tröst som jag har är dock att det kommer släppa om några dagar eftersom dessa perioder hänger ihop med den kvinnliga kalendern, och likaså känslorna av ensamhet och utanförskap (jag blir inte sugen på choklad in times like these, jag blir istället så jävla ynklig). jag hoppas att världen har överseende med mig och att jag själv kan ha överseende med mina egna tankar, att jag kan acceptera att det faktiskt bara är biologin som spökar (fuck you, biologi, jag hatar dig mer än allt).

Det här hände, vad jag kommer ihåg, på hösten i åttan. Det var en fredag, en helt vanlig sådan, och jag hade länge innan detta tjatat på mamma om att få åka på spa. Jag ville soo badly, men det räckte inte med att mamma inte sa ja, jag var dessutom för liten. Att få åka på spa var min dröm, men den var krossad, finpulvriserad och förstörd. Det var tragiskt.

Veckans sista skoldag led mot sitt slut och jag tror vi hade spanskalektion, eller kanske EA (som friskolad hade man flera gånger i veckan lektioner ägnad åt eget arbete). Plötsligt säger någon till mig att min mamma står utanför klassrumsdörren, och jag fattar ingenting. Skäms lite, som man gör i den åldern, så fort man behöver visa sig tillsammans med en familjemedlem. Jag går ut till henne och undrar vad hon vill, och hon säger att jag måste sluta för dagen nu, för här ska fasenimej dras på spa! Fattar fortfarande inget, men min trettonåriga hjärna börjar sakta men säkert få pusselbitarna på plats. Och sagt och gjort, på parkeringen väntar en Saab mamma har hyrt från jobbet, i vilken vi ska åka ända till Sunne och Selma Spa. Herre vad glad jag blev, och jag var sådär omtumlat lycklig hela helgen (att vara på spa var preciiiiis så bra som jag hade förväntat mig).

ansiktspeeling
lika delar honung och socker
funkar asbra, är asbilligt.

skrubba på, pirater!

det är som om tiden fryser fast. som om man är fastlåst med blicken i ett hörn där färgen sakta, sakta torkar, och man tvingas bevittna det. man tänker att det är meningslöst, att man slösar bort sitt liv. och sen tänker man den tanken igen. man tänker på det tills det äter upp en inifrån. livet är, för en stund, helt förlamande och ofrånkomligt meningslöst.

jag känner igen känslan så himla väl, för jag har känt den ett antal gånger under de månader som gått. jag vet varför den kommer, och jag visste att den skulle komma även nu. man tror att den kommer sitta i i fyra månader till, vilket den inte gör. sakta så börjar den försvinna. den försvinner aldrig helt, men falnar till något överkomligt. det är dock ingen tröst, inte nu. men men, jag ska överleva den här veckan. I'm a fucking survivor, intalar jag mig själv. jag ska läsa, mycket. har fått låna the girl with the dragon tattoo av jessica, och den är bra. jag ska rita. ikväll ska jag skämma bort mig själv lite med mageryggträning, ansiktsskrubb, frukt och top model. för det har du förtjänat, hör jag alex schulman säga.

mhm, nickar jag instämmande.

ett år och tre dagar
och jag blir fortfarande lite mera kär i dig för varje gång vi träffas.

vad betyder det egentligen att ha "delade meningar"? jag använder det för att beskriva att man har olika åsikter, men fick mig en tankeställare när viktor undrade om det inte betydde att man har samma åsikter. att ha delade meningar skulle ju faktiskt kunna betyda att man delar något så som man delar ett förflutet, alltså har det gemensamt (vi delar ett förflutet ihop).

for some reason så verkar sådana där fettonyttotvprogram ALLTID tajma bra med ens svaga fettomoments, try to follow me here, know it's hard hehe, och idag var verkligen inget undantag. för första gången sen jag kom hit beställdes det hem pizza och denna höjdpunkt till ära (skäms inte alls över att kalla det höjdpunkt) så vältrar sig husets TV i guess what, jo Biggest Loser, det vill säga hälsovådligt feta människor svettandes på motionscyklar med varierande antal bilringar dansandes kring sina kroppar. jag gillar Biggest Loser, I really do, men jag börjar misstänka att det är som att någon försöker säga mig någonting, allra minst ge mig dåligt samvete, när jag såfort jag sätter mig ner framför TV:n med något onyttigt i handen överröses av hulkande vuxna människor som mellan tårarna undrar varför de åt den där donutsen/hamburgarn/pizzan.

min helg har varit alldeles, alldeles underbar. och när hoppet är högt, blir fallet långt (eller hur man nu ska uttrycka sig vackert).

nu åker han snart.
jag vill mest bara gråta.

vi bor på ett jäkla lyxhotell, det är ett som är säkert. frukostbuffé, pool (ännu inte utnyttjad) och jättejättefina rum. läget kunde dessutom inte vara bättre, eftersom det nästan ligger vägg i vägg med kfc(!!!!!). nu ska vi dra in till london och strosa runt, sightseeinga lite och så, så vi hörs senare.

jag är nervös.
när kommer han?

Tänkte göra ett tappert försök att slutföra blogguppdraget, även om jag under inga omständigheter hållit tidsramen (which I i och för sig never do, skulle nästan kunna vara en principsak).

Jag fyller år på nyår. Nyår är, oavsett om jag skulle fylla år eller inte, en festlig dag för mig. Lite lyxigt och lite guldkant, alltså sånt jag gillar, och jag är en nyårsälskare ända in i själen, även om jag ibland får lite ångest. Därför är det också det som jag den 31:e december väljer att fokusera på, just nyår. Faktum att det är min födelsedag hamnar lite i skymundan, och jag är mest bara glad över att bli äldre (har i alla fall varit so far...). När jag var yngre var jag nog mer exalterad, men just nu spelar det inte så stor roll, och in terms of att ha en bra födelsedag har jag inte så stora krav, det är nog mer press på att ha en bra nyår. Därför tänkte jag vända lite på frågan, och skriva om min värsta födelsedag istället.

När jag var yngre, alltså innan jag slutade fira nyår med familjen, så åkte vi typ varje ut till kusten och hyrde stuga tillsammans med en annan familj. Jag minns inte hur gammal jag var, tio-elva-tolv kanske, men jag minns just denna händelse väldigt tydligt.

I stugan fanns ett loft, där alla låg och sov. Jag vaknade innan alla andra, men ville inte gå upp. Det var ju min födelsedag, hallå, dom skulle ju snart komma och gratta mig på sängen! Så småningom så började resten av familjen röra på sig och jag tänkte att nu, nu händer det snart! Jag låg och låtsades sova som bäst, när jag plötsligt insåg att det var något som inte stämde. De pratade lite för högt, tassade lite för lite. Varför gick de inte ner allihopa i köket för att göra iordning frukost på sängen? Klumpen i min tio-elva-tolvåriga mage växte allt större, och när pappa frågade om det var någon som ville ha gröt till frukost, då kunde jag inte hålla emot mer. Jag började gråta. De hade glömt bort. Min egen familj hade glömt bort min födelsedag. Det var en nästan traumatisk händelse, och pappa insåg rätt snabbt var felet var. Han sa något i stil med "Oj, nu tror jag vi har glömt någonting..." och jag bara fortsatte gråta, jag grät för att det var så jävla synd om mig (inget självömkande lipande här inte, det här var sannerligen befogade tårar!). Snabbt fick jag det grattande som jag väntat på, och dagen måste ha artat sig ganska väl, för så mycket mer från den födelsedagen kommer jag inte ihåg. Jag minns bara hur jag låg där under täcket, och kände mig allra mest oälskad i hela, hela världen.

For the record; händelsen har INTE upprepats.

kycklingen på kfc var lite av en besvikelse ikväll,
sällskapet var det inte!



jag har fått en ny digitalkamera btw, en väldigt enkel sådan, så kvalitén på vissa bilder kommer väl vara lite sisådär framöver. förbarma er dock, nu kan ni få se partypics!

idag skulle jag äntligen ha fått återse ze girls, men hälften var barnvakt så vi ställde in. istället ska jag möta upp marie på kfc här i penge om ett tag, så åååhåhåhoppla va, jag ska få friterad kyckling!!! efter det ska jag duscha, grundligt informera viktor om planerna för imorgon samt streama top model cycle 15 (har redan sett ett program, FASEN vilken grym säsong det kommer bli!). eftermiddagen har varit rätt jobbig, lillkillen har kinkat osv, så jag tycker jäklarimej att jag är värd kalorier och tyra banks.

det är nog det allra jobbigaste med att vara iväg. okej att det inte finns någon lakrits här, okej att dom gillar njure och lever. jag klarar av det, jag kan stå ut, för det är inte saker som ger mig en käftsmäll varje gång jag vaknar på morgonen. det är inte saker som i svaga stunder får mig att vilja offra min högerhand bara för att få krypa upp bredvid honom och pussa honom på halsen.

ikväll blev det kak&thékväll hos marie, i det nya placet. gillar det faktum att hon har stort fint rum jättemycket, och gillar det faktum att jag ska crascha hennes golv typ resten av våren... she just don't know it yet. ska dessutom filma henne när hon är nyvaken och sen ligga och skratta resten av livet åt klippen ähähä!

btw, film som ska ses = 127 hours

har gått omkring med håret uppsatt i bulle hela dagen, och här är resultatet.
äre inte glamour så säg.

viktor och jag såg på julafton på kan du vissla johanna?. ska man vara korrekt var det viktor som kollade medans jag låg och sov i hans knä, men i vilket fall som helst, det jag vill komma till är att vi då undrade huruvida per oscarsson var död eller ej. jag hade ingen aning, men hade för mig att han var det. och uppenbarligen hade jag vid den tidpunkten fel, men nu, bara någon vecka eller så efter det, så går han ju och kolar! brinner inne! herregud!! sjukt, måste jag säga, som om det vore vårat fel att huset tog eld. nästa gång jag frågar om någon lever eller inte, så ska jag my word ta i trä (och det big time... såvida vi inte pratar om en massmördare etc)

ENDA skillnaden är att min bild är suddig
typ suddig of DOOOM

di va som fasen
ligger här och lyssnar på OSKAR LINNROS(!!) (which I never thought I would, men så fick jag hans platta av brodern i julklapp) och så googlade jag precis bilder på honom och inser att what
what the hell
är det den ANDRA killen i snook?
AMEH
hallåå
inte undra på att jag tyckte att daniel adams-ray och oskar linnros lät typ likadant...

okej, jag är tillbaka. att komma hem(?) till london kändes bra, även om jag hade kunnat tänka mig att stanna ytterligare en vecka i sverige (eller sju). jag tror dock att de återstående fyra månaderna kommer att gå galet fort och att jag lite mer snart än vad jag önskar kommer att stå där på landvetter, redo för en awesome sommar. eftermiddagen har varit trevlig, och harrison har gått och blivit så galet stor på bara två veckor. jag fick ett stort leende när jag tassade in och väckte honom, och ni får slå mig om jag har fel, men jag tror nästan att han har saknat mig. på torsdag kommer viktor hit, och trots att jag har umgåtts med honom typ tjugofyra timmar om dygnet den senaste tiden så längtar jag så jäkla mycket. jag längtar också efter att få återse mina alla mina favoritlondonbor, åh vad jag har saknat dem!