easy livin'
jag ÄLSKAR att vara fascinerad. jag blir ganska lätt fascinerad, typ av människor på bussen och deras livsöden. vilka är de, liksom, och vart kommer de ifrån? vilken historia döljer sig bakom de tröttna, likgiltiga anleten som speglas i fönsterglasen runt omkring mig? sånt kan jag sitta och tänka på sånt hur länge som helst, eller i alla fall tills jag går av bussen.
en annan sak jag fascineras över är hur saker tillverkas. på discovery channel går det hela tiden program i stil med Så Funkar Det, och jag dör lite på sånt. det bästa jag vet är när dom visar hur man tillverkar godis och kakor och andra ätbara saker, och jag vill bara sitta och titta i flera timmar på hur maskinerna gör samma rörelse tusen gånger i sekunden. det är lite nördigt och insnöat, men jag gillar det, och drömmer i smyg om att få jobba på fabrik.
sist men inte minst så kan jag inte låta bli att gilla folk med resväskor. folk med resväskor ska någonstans, de ska ut på någon sorts äventyr, eller så har de precis kommit hem från ett. folk med resväskor har alltid en historia att berätta, och jag kan inte låta bli att avundas dem när jag ser dem. jag önskar alltid att det var jag, att jag var på väg hem till viktor i linköping eller till typ jordanien. allra mest värme i magen får jag när jag ser folk med backpackerväskor, för då ska de lyckliga satarna (i mina tankar iaf) ut på tågluff. sen jag kom till london har jag rest en hel del, och det lämnar omedvetet små spår i min omgivning. när jag satt på perrongen i crystal palace igår ihop med marie, på väg till clapham för att käka middag, så mindes jag nöjt hur jag satt här med min stora väska den tjugoförsta december, på väg hem till stina för att sedan flyga hem. jag mindes fjärilarna i magen, den där känslan, och det var lite som att återuppleva allt en gång till. på samma sätt väcks minnen till liv när jag ser människor kringrusandes inne på Victoria, med en resväska i ena handen och ett äventyr framför sig.
en annan sak jag fascineras över är hur saker tillverkas. på discovery channel går det hela tiden program i stil med Så Funkar Det, och jag dör lite på sånt. det bästa jag vet är när dom visar hur man tillverkar godis och kakor och andra ätbara saker, och jag vill bara sitta och titta i flera timmar på hur maskinerna gör samma rörelse tusen gånger i sekunden. det är lite nördigt och insnöat, men jag gillar det, och drömmer i smyg om att få jobba på fabrik.
sist men inte minst så kan jag inte låta bli att gilla folk med resväskor. folk med resväskor ska någonstans, de ska ut på någon sorts äventyr, eller så har de precis kommit hem från ett. folk med resväskor har alltid en historia att berätta, och jag kan inte låta bli att avundas dem när jag ser dem. jag önskar alltid att det var jag, att jag var på väg hem till viktor i linköping eller till typ jordanien. allra mest värme i magen får jag när jag ser folk med backpackerväskor, för då ska de lyckliga satarna (i mina tankar iaf) ut på tågluff. sen jag kom till london har jag rest en hel del, och det lämnar omedvetet små spår i min omgivning. när jag satt på perrongen i crystal palace igår ihop med marie, på väg till clapham för att käka middag, så mindes jag nöjt hur jag satt här med min stora väska den tjugoförsta december, på väg hem till stina för att sedan flyga hem. jag mindes fjärilarna i magen, den där känslan, och det var lite som att återuppleva allt en gång till. på samma sätt väcks minnen till liv när jag ser människor kringrusandes inne på Victoria, med en resväska i ena handen och ett äventyr framför sig.
Kommentarer
Trackback
