plus forty four

for some reason så verkar sådana där fettonyttotvprogram ALLTID tajma bra med ens svaga fettomoments, try to follow me here, know it's hard hehe, och idag var verkligen inget undantag. för första gången sen jag kom hit beställdes det hem pizza och denna höjdpunkt till ära (skäms inte alls över att kalla det höjdpunkt) så vältrar sig husets TV i guess what, jo Biggest Loser, det vill säga hälsovådligt feta människor svettandes på motionscyklar med varierande antal bilringar dansandes kring sina kroppar. jag gillar Biggest Loser, I really do, men jag börjar misstänka att det är som att någon försöker säga mig någonting, allra minst ge mig dåligt samvete, när jag såfort jag sätter mig ner framför TV:n med något onyttigt i handen överröses av hulkande vuxna människor som mellan tårarna undrar varför de åt den där donutsen/hamburgarn/pizzan.