plus forty four

Tänkte göra ett tappert försök att slutföra blogguppdraget, även om jag under inga omständigheter hållit tidsramen (which I i och för sig never do, skulle nästan kunna vara en principsak).

Jag fyller år på nyår. Nyår är, oavsett om jag skulle fylla år eller inte, en festlig dag för mig. Lite lyxigt och lite guldkant, alltså sånt jag gillar, och jag är en nyårsälskare ända in i själen, även om jag ibland får lite ångest. Därför är det också det som jag den 31:e december väljer att fokusera på, just nyår. Faktum att det är min födelsedag hamnar lite i skymundan, och jag är mest bara glad över att bli äldre (har i alla fall varit so far...). När jag var yngre var jag nog mer exalterad, men just nu spelar det inte så stor roll, och in terms of att ha en bra födelsedag har jag inte så stora krav, det är nog mer press på att ha en bra nyår. Därför tänkte jag vända lite på frågan, och skriva om min värsta födelsedag istället.

När jag var yngre, alltså innan jag slutade fira nyår med familjen, så åkte vi typ varje ut till kusten och hyrde stuga tillsammans med en annan familj. Jag minns inte hur gammal jag var, tio-elva-tolv kanske, men jag minns just denna händelse väldigt tydligt.

I stugan fanns ett loft, där alla låg och sov. Jag vaknade innan alla andra, men ville inte gå upp. Det var ju min födelsedag, hallå, dom skulle ju snart komma och gratta mig på sängen! Så småningom så började resten av familjen röra på sig och jag tänkte att nu, nu händer det snart! Jag låg och låtsades sova som bäst, när jag plötsligt insåg att det var något som inte stämde. De pratade lite för högt, tassade lite för lite. Varför gick de inte ner allihopa i köket för att göra iordning frukost på sängen? Klumpen i min tio-elva-tolvåriga mage växte allt större, och när pappa frågade om det var någon som ville ha gröt till frukost, då kunde jag inte hålla emot mer. Jag började gråta. De hade glömt bort. Min egen familj hade glömt bort min födelsedag. Det var en nästan traumatisk händelse, och pappa insåg rätt snabbt var felet var. Han sa något i stil med "Oj, nu tror jag vi har glömt någonting..." och jag bara fortsatte gråta, jag grät för att det var så jävla synd om mig (inget självömkande lipande här inte, det här var sannerligen befogade tårar!). Snabbt fick jag det grattande som jag väntat på, och dagen måste ha artat sig ganska väl, för så mycket mer från den födelsedagen kommer jag inte ihåg. Jag minns bara hur jag låg där under täcket, och kände mig allra mest oälskad i hela, hela världen.

For the record; händelsen har INTE upprepats.