plus forty four

ingen vet hur det ska lösas, inte ens jag själv, för jag vet inte vad jag vill. jag lovar mig själv att inte ringa hem på ett par veckor eller så, och hoppas att det ska göra någon skillnad. jag vill inte prata med mamma, jag vill inte prata med pappa. det säger att jag har valt det här själv, och det har jag. det är upp till mig att bestämma vart livet ska gå. jag tänker stänga dem ute, jag tror att det blir bäst så. jag saknar dem inte. jag saknar inte min familj. det här är första gången jag känner så. jag saknar bara farmor litegrann, men jag känner knappt någonting. jag har blivit väldigt likgiltig.