plus forty four

NU BYTER JAG. kommer fortsätta skriva lite här när andan faller på, men främst så hittar ni mig på min gamla blogg! adressen dit är kapitulat.blogg.se.

(avskedsinlägg osv osv kommer btw, jag är långt ifrån färdig med +44, men får börja byta över lite for now)

istället för att gå upp tjugo i åtta för att ta hand om en unge, så får man vakna upp bredvid viktor klockan tio och sen bjudas på spektakulör våffelfrukost a la bästa systrarna.

jag menar, det duger.

det är typ allt jag hinner säga just nu.

ljudet av sirener klockan halv två en lördagsnatt. personer som pratar högljutt på gatan utanför, den obefintliga isoleringen som låter dig höra vartenda ord. det låga hummandet från kylskåpet, takkronan som kastar abstrakta skuggor över väggarna, de underbara fönsterglasen och spiselkransen. jag sitter ensam i det här rummet just nu, och det har verkligen blivit ett rum jag har kommit att älska. alla otagliga timmar jag har spenderat här, hallå liksom, här vilar historia. min och harrisons historia. min och familjens. 

jag kommer sakna det här huset fruktansvärt mycket
jag kommer sakna människorna som bor här.

livet är tyst, stillsamt och oerhört, oerhört fint just nu.

idag har varit en alldeles, alldeles underbar dag. jobbig på många sätt, men samtidigt precis så bra som jag hoppades att den skulle bli. klockan är tjugo över ett nu och jag har precis städat iordning köket en allra sista gång, skrivit ut mitt boardingpass, fixat iordning lite med packningen. den sista touchen återstår att göras imorgon klockan sex då klockan ringer och jag går därmed ytterligare en kort natts sömn till mötes. mina ögon har varit grusiga sen klockan tio, men åtminstone har jag fått det mesta gjort. kvar är att duscha, så det ska jag kila och göra nu, och sen blir det sängen. sen blir det den underbara, härligt stora sängen en allra sista gång, och tja, det känns ganska bra.

simma lugnt.

fyfan vad jobbigt allt det här ska vara då. ikväll badade jag harrison, och gjorde honom redo för sängen en allra sista gång. jag gav honom en puss på kinden, berättade för honom att jag kommer sakna honom, och sen lade jag honom ner i spjälsängen. det blev ett fint avslut, och även om han nu inte är vaken imorgon så kommer jag ha ett fint sista minne av honom.

sen gick jag ner i köket, där jag blev omfamnad av claire. up til that point så hade allting varit bra, och jag trodde att det var bra, ända tills jag insåg att det var det ju inte alls. det tog mig två sekunder, och sen fann jag mig själv gråtandes.

jag gick ut med soporna, fixade iordning lite i köket, och sen gick jag upp på mitt rum. jag hann knappt påbörja det här inlägget förrän M-A kom in med sin telefon och sa att hans mamma ville säga hejdå till mig. jag blev oerhört rörd och satt där med tårarna trillandes nerför mina kinder medan hon bedyrade mig om att jag snart skulle komma tillbaka, för det skulle jag väl, visst kommer jag tillbaka snart? ja, lovade jag, klart jag kommer till london igen. jag har träffat den här kvinnan tre-fyra gånger men kan inte låta bli att älska henne något så fruktansvärt mycket, för hon är en sån underbar människa. jag sa hejdå, önskade henne all lycka till och sen la vi på (och jag bara grät och grät, och is still going strong)

om tjugofyra timmar sitter jag på planet hem. det känns väldigt ogreppbart, precis som det faktum att jag för sista gången har använt mitt oystercard. jag har exakt fyra och en halv pund kvar på det, och jag skulle kunna lösa in dem, men det tänker jag dock inte göra, för jag kommer ju snart tillbaka, eller hur? jag ska ju ha det nästa helg igen, när vi ska festa, för visst ska vi det, visst drar vi och checkar läget på leicester square? klart att det är så, klart att det är som vanligt!

just nu jag känner jag mig som om jag sitter på en stol i ett kalt rum, omringad av en massa ansiktslösa skuggor. alla vet sanningen men ingen vågar berätta den för mig, även om de inte behöver, för jag vet ju innerst inne, jag vill bara inte ge efter. de tittar på mig med medömkan, with pity, och de tänker att "stackars dumma flicka, stackars sate som inte förstår". någon skruvar besvärat på sig, och jag flackar med blicken över dem, letar efter ett vänligt ansikte som kan försäkra mig om att allt kommer bli bra. paniken bultar i bröstet. plötsligt tänker jag att de kanske har rätt, trots allt. kanske kommer jag aldrig mer tillbaka.

funfact om texten: bilden jag har i huvudet är typ identisk med scenen i harry potter när de sitter i den där domarsalen på ministeriet och de anklagar barty crouch son och det är typ fem miljoner dementorer i rummet (om det nu finns någon sån scen, jag minns inte, men det händer i boken iaf!.... eller.. ajajaja whatever)

jag är arbetslös.

nya favoritordet.

imorgon ska det firas med stil.
det enda som återstår är bara att kolla upp hur man gör egentligen, i vilken ände tuttar man eld osv 

det här kan vara en av de bästa ideerna någonsin! att jag har vandrat i nitton år här på jorden utan att komma i kontakt med den genialiska teleskopsgaffeln är no less then synd och skam, så när jag nu stötte på den på portobello road, då var jag liksom bara tvungen att köpa en. åtta pund fattigare är jag nu, men åh så mycket rikedom denna gaffeln kommer ge mig! ska sitta vid middagsbordet och plocka det allra gottigaste från samtliga familjemedlemmars tallrikar.

idag har jag och stina sprungit omkring i london. bokstavligen alltså, för vi sprang hela tiden. överallt. non stop. jag har kommit på knepet nämligen. man skriker att bussen kommer och då springer stina för glatta livet. huruvida bussen faktiskt kommer eller inte är oväsentligt, bara man låter tillräckligt stressad så duger det. ska prova detta trick nästa gång hon vägrar gå över vägen.

i sju jävla månader lyckades jag undvika det. sen, med tre dagar to go, ställde jag en kopp full med te intill väggen bredvid dörren och råkade sparka ut den.
oj då, liksom. 
oj, vad mycket te det rymms i en tekopp.

jag skrubbade panikslaget heltäckningsmattan med en handduk, förbannandes min egna idioti. jag TÄNKTE verkligen när jag ställde koppen där att "nej, det där är inte så smart, men jag orkar inte flytta den, jag ska allt vara försiktig". sen så glömde jag bort allt vad eftertänksamhet hette och klampade rakt in i min egen fälla, och teet flödade i rännilar. kalas!!!

som tur var så lyckades jag få bort det mesta, och nu kan man på sin höjd urskilja en nyansskillnad där det en gång var härligt brunt. jag kanske lyckades rädda min eget skinn men paniken som uppstår när sju månaders försiktighet går till spillo, den är BRUTAL.

det här är mitt åttonde inlägg för dagen. ÅTTA. sjukt.
firar med att hälsa att jag ska gå till affären och köpa glass, typ B&J. när jag kommer tillbaka ska jag se på sveriges mästerkock, och kanske läsa lite mer om utbildningen jag har sökt. alla gör värsta research och ja ba "mhm såg det i en katalog för två år sen...." (inte hållbart). vad ska jag egentligen läsa, hur ser studieplanen ut, kan man plugga utomlands? och på tal om utomlands är jag såå sugen på att aupairjobba igen, typ i schweiz, över en sommar. eller italien. hänga med någon rik familj till en semestervilla på rivieran. sola, chilla, passa barn; livet kan ju liksom vara värre. PLUS att jag är such a meriterad au pair nu så att jag kan välja och vraka och vet preciis vad jag vill ha.

men just det ja, glass vare! på med kläder (har drivit omkring i morgonrock hela dagen) och sen kör vi BAH.

känner mig fruktansvärt rastlös. är tung i huvudet, trött, uttråkad. har spenderat sisådär en timme med att packa, så nu är den största väskan fylld till bredden. tror dock att jag trots allt kommer få med mig allting hem, vilket blir en ganska bra bedrift. rummet är brutalt stökigt och imorgon är jag ledig. ska hämta ut fotoboken och kanske checka av den där grejen på listan över saker som gör mig nervös, och sen ska jag köpa cigarr med stina. på fredag ska det nämlich firas av med stil, om vi nu hittar någon det vill säga. vi antar att portobello road is the place to be.

älskar mat man bara behöver blanda ihop. inte koka, inte steka, no nothin'. idag rörde jag ihop överblivit ris, krossade tomater och koncentrerad kycklingbuljong, samt toppade med lite creme fraiche. det var VÄRT.

annat latmatsfavorit är gräddfil, tonfisk och burkmajs. är jag ambitiös blandar jag i lite äpple och hoppla så har man värsta middagen.

jag väntar på den dagen då någon släpper en riktigt bra kokbok med recept som man egentligen inte behöver laga. det finns fem miljoner varianter av konceptet "middag på 10 minuter", men då måste man ju slita som ett jävla djur under den, om än korta tiden. det vill jag ju inte. jag vill på sin höjd öppna burkar och sen blanda.

sådärja. fotoboken är efter många timmars arbete färdig, och jag hoppas att det blir en bra avskedspresent. jag grät jobbigt mycket när jag skrev färdigt sista sidan, och man kan bara ana how much more there is to come. att gråta och vara förkyld är dessutom ingen bra kombination.

är badass ibland. som när internet inte funkar som jag vill, till exempel.

har gått och blivit sådär jobbigt sjuk. det dras ett rivjärn i halsen varenda gång jag hostar och näsan är full av snor. sovit skitkasst inatt, fast det tajmar ju ganska bra, för idag behöver jag i princip inte jobba. den nya au pairen ville ha hand om harrison själv idag och allt jag behöver göra är att finnas till ifall det skulle vara ngt, samt assistera under lunchdags. bra, tycker jag, som då kan spendera dagen med att blogga, fixa fotoboken och kolla på bachelorette.

supportrar, storbildsskärmen, en suddig stina samt chelseas hemma-arena.

livet är så jävla bra just nu får man stoppa tiden lite?!?!

idag har jag varit och kollat fotbollsmatch på pub och det var AWESOME. vi var på chelseaklubb i fulham och kollade chelsea mot manchester united = massa fulla killar och gubbar som skriker fucking fuck och hejarramsor. jag köpte till och med en öl, för man kan ju inte ha varit i england utan att ha vart på pub och tagit en pint.

matchen i sig var ingen höjdare. chelsea var slöa och tvåa på bollen heela tiden. stämningen var dock ganska god och stället fullkomligt exploderade när chelsea gjorde mål. tyvärr hann vi inte ens jubla färdigt innan manchester nätade igen, men jag var rätt nöjd ändå, jag hade ju fått uppleva den där extrema (om än kortvariga) glädjen. det är sjukt hur snabbt man kommer in i en feeling och när drogba lyckades peta in den var livet för en stund oslagbart och bekymmerslöst (jag kollar ju ALDRIG på fotboll annars, men nu var jag värsta fanet).

så tja, jag har basically gått och blivit chelseafan nu. det känns bra och inte fan kan man kalla mig medgångsupporter iaf.

på vägen hem bestämde jag mig för att gå in på tescos och unna mig något fett och gott. jag hade bara ätit några toast och en skål flingor under dagen, så ölen kändes ganska tydligt, och jag behövde mat, godis, kakor. men jag köpte soppa. wtf. inte ens godis kunde jag förmå mig själv att köpa. det blev FRUKT.

det här blev en dålig uppdatering men jag behöver for real sova nu

en sak jag stör mig på är youtubevideos med barn som sjunger fint. så fort något gulligullig liten pojke eller flicka tar ton framför en videokamera så blir det femtiofem miljoner views och alla blir så HIMLA imponerade. en gång, visst, men när alla ska börja göra det, då är det inte längre roligt.

nu är jag så slutligen hemma, och om bara en timma så är den här helgen officiellt över. det har varit en galet bra sådan och jag skulle återuppleva den tusen gånger om om det bara gick. statusuppdateringarna här på bloggen har varit mindre kvalitativa så jag tänkte summera helgen ordentligt, försöka göra den rättvisa. inga fylleinlägg så långt ögat når osv osv.

i fredags gjorde jag min sista normala arbetsdag. jag och harrison hängde lite i parken innan lunchdags, då jag mest låg och solade medan han sprang runt på gräsmattan med en fotboll. helt klart värd arbetsuppgift! på eftermiddagen fick vi hänga med värdpappan på en åktur i bilen och sommarvädret till ära körde vi nedcabbat. med undantag av balen var det längesen jag åkte cab, och jag hade nästan glömt hur vackert det är. vi återvände hem klockan sex vilket innebar att jag varken hann städa eller ge harrison mat, utan det var direkt upp på rummet för att göra sig iordning som gällde. halv åtta åkte jag från crystal palace och anlände i hammersmith (inte fulham!!) en timma senare.

som vanligt blev förfesten kalasbra (jag tror inte jag har varit på en dålig förfest en enda gång under sju hela månader). det rådde bieberfever på silverton road och ett antal facerapes senare begav vi oss fyllda utav vin och cider mot leicester square. bussresan avslutades i förtid eftersom en tredjedel av sällskapet blev akut kissenödig och vi hamnade på glamourösa bond street, där YSL fick stå som toasubstitut. så småningom hamnade vi på Zoo Bar och dansade tills vi var nöjda, samt köpte lite nyckelringar (HAHA!) och jag var bästa wingmannen ever. 

den obligatoriska nattamaten kom i form av friterad kyckling och pommes, köpt på något tattigt KFC-wannabe. sjukt god dock och sjukt bra med obegränsad mängd majonäs. på nattbussen var det såklart bråk och jag och johnna hamnade upp med ketchup all over the place (fast det var inte bråkets fel, det är bara för att vi är så klantiga). bästa N11 tog oss i princip hela vägen hem och sen efterfestade vi med begravningslåtar och fem minuter av notting hill (värt).

nu är vi hemma i hammersmith igen!! gårdagen var episk.
mot kinarestaurangen, mot parken, mot solen!

hej! min helg har varit kalas so far. igår blev det en värd utgång och idag har jag varit med och gjort en musikvideo. ikväll ska vi upp i norr på grillning, och sen ut. vädret is still going strong och jag har oövervinnerliga glasögon.

o

ÄLSKART

nää, skojar bara lite med er. älskar ju sverige asamycket!!!! sverige är bäst i världen och det kommer ändå bara regna hela sommaren här i england ändå (till skillnad från....? eh..??)

det enda som fattas är en strand.
jag ska bada så sjukt jävla mycket i sommar, spendera vareviga dag på gardesanna. köra päronen till jobbet tidigt på morgonen, ta en löprunda utmed slussarna, plocka upp den som vill bli upplockad och sen snabbhandla en picnik. mot beachen. I've got it all planned. 

så magad, nu när hela sommarmentaliteten har kickat igång så kommer det bli ÄNNU jobbigare att komma hem till sverige. där har ni ju bara vår än så länge, hur orkar ni vara så efter?!

gillar när man ska gå ner och hämta kvällsmat, och återvänder med flingor, äpple, morot samt en kall korv. det är ju kostcirkeln itself liksom.

blir så fuckin jävla sur btw. så fort jag tvättar mina sängkläder så smutsar jag ner dem. är det inte glassfläckar så är det bikinin(?) som typ smetar av sig(?!?) på överkastet, på framsidan, där det syns så jävla väl. jag skulle säga att det är en oljefläck av något slag och jag skulle också satsa pengarna på att fläcken inte går bort (fml!).

imorgon är det sista riktiga arbetsdagen, herregud hur sorgligt ÄR det på en skala? ska dränka mina sorger i rosevin på kvällen that's fo sho.

GUTEN NICHT

hela himlavalvet är fullt av flygplan these days. så har det alltid varit här i london, för vart man än vänder blicken så ser man ett plan på väg bort eller hit, men jag tänker på dem mer nu, fylls av en tomhetskänsla varenda gång jag ser dem. jag påminns om att det snart är min tur att lyfta från engelsk mark och jag vill säga det till lillkillen, jag vill varenda gång han pekar mot himlen och utbrister "plane!" förklara att snart ska jag härifrån, snart är det jag som sitter på det där planet. jag vill säga till honom att "jag ska lämna dig, förstår du det? jag kommer aldrig mer komma tillbaka, okej? fattar du?". jag vill fråga om han kommer sakna mig, om han ens kommer märka att jag är borta.

han tjoar, tjimmar, pekar och har sig. 
"plane, plane!". stora, uppspärrade ögon och lockarna på huvudet.
men jag säger aldrig något, det är inte lönt.

här har vi någon som bär dem med värdighet.

gårdagen var alldeles, alldeles underbar. jag och harrison spenderade två timmar i parken under förmiddagen, gick hem och åt varpå han somnade i ett par timmar. när han vaknat återvände vi och köpte varsin glass på caféet. han var sådär charmig och underbar som han kan vara om han bara vill, solen sken och försommarluften doftade av solkräm och nyklippta, gigantiska gräsmattor. det var tjugoen grader varmt, MINST, och jag brände mig visst på axlarna. när kvällen kom tog jag på mig löparskorna och tog en runda i tights och t-shirt, vilken var mer ambitiös än vad den var lång (rundan alltså, inte t-shirten). jag kom hem, åt, kollade sveriges mästerkock och kröp sedan som en perfekt avslutning på en perfekt dag ner bland nytvättade sängkläder. 

idag har inte varit helt fel den heller. vaknade upp till en lika solig dag som den föregående, och idag gick jag och lillkillen till badhuset här i crystal palace park. han älskade det och jag likaså. på vägen hem mumsade han russin medan jag traskade på i solskenet och så fort jag gett honom mat och fått honom i säng kilade jag ut på balkongen, med faktor tio i facet och trettio på axlarna. solkrämen som jag tog med mig när jag flyttade hit och som jag trodde var min by far mest onödiga sak, den har trots allt visa sig komma till användning, och i eftermiddag ska jag se om inte de där flipflopen kan få do there thang aswell.

mina återstående dagar här i london är snart nere på ensiffriga tal, hur sjukt det än känns, och imorgon gör jag min sista riktiga arbetsdag med lillkillen. nästa vecka ska jag skola in den nya aupairen och hon anländer redan på lördag, så tills dess måste jag ha gjort iordning i badrummet (ikväll!). jag ska påbörja avskedspresenten (också ikväll!) och helgen bjuder på fullspäckat schema. jag är fruktansvärt nervös över hur allting ska gå, samt hur det lilla problemet med packningen ska lösas... no way in a million years att jag kommer få med mig allt hem. usch, jag kommer att få magsår innan jag hinner härifrån, that's for sure.

sådär nu var det färdigwhinat om hur jobbigt allt är.

älskar hur lillkillen pekar på varenda mörkhyad kille som går förbi och kallar honom daddy.

åh vad livet är fint dagar som denna.

jag kommer sakna den här stan. jag kommer sakna dess nyanser och skiftningar, alla kontraster man börjar se när man har bott här ett tag. jag kommer sakna pulsen som finns under all betong, i skyskraporna, bland träden i primrose hill, jag kommer sakna den något så fruktansvärt.

jag inser nu att jag är dömd till en livslång längtan om att återigen få bo i london.

hemma. huvudvärk. trött som fasen. lite besviken, för huset som jag trodde var chris martins var inte det (failfailfail vems jävla hus fotade jag då?!)

the tough gets going. 
blir jag sjökapten.

jag ligger här och är nervös. drar mig lite för att åka, letar ursäkter för att slippa lyfta på arslet precis nu. jag ska åka, det är inte det, men inte nu. min favorit bland ord på tre bokstäver är ordet sen.

egentligen så är det ingen big deal. jag ska in till london, fota lite tunnelbanestationer, fixa med avskedspresenten till familjen. ska försöka hitta en nyckelring också, eftersom den befintliga är sönder. allt detta ska jag göra själv och jag antar att det är där som skon klämmer, men så har jag också en lång lista med ärenden och jag måste ta mig i kragen idag, vara effektiv. kan inte sitta och smutta chailatte på starbucks hur gärna jag än hade velat, i alla fall inte innan jag fått kryssat av lite saker.

regnar gör det dessutom utanför fönstret. jag har verkligen ingen pepp what so ever. måste spara pengar också, fan livet, kom igen nu! lite fest, tack.

varför är lusten att skriva som allra störst när orden som längst bort? varför sitter jag och söker inspiration, varför griper jag desperat efter halmstrån, bilder, tidningsartiklar; allt som kan bli en anekdot eller ens det, I settle för ett par rader liksom. 

så jag går in på min gamla blogg, och letar upp dagens datum. fast förra året. den fjärde april 2010. tänker att jag ska hitta menlösa inlägg och det vanliga gamla tjatet om allt och ingenting, men det gör jag inte, jag springer rakt in något mycket större. jag inser plötsligt att det är exakt ett år sedan som jag och viktor gjorde slut (i en vecka) och jaha ja, där ser man. tiden går, men somliga saker består. på bloggen.

därför vill jag hälsa något till mitt exakt ett år äldre jag (för kanske har jag inspirationsbrist denna dagen även 2012!); men jag kommer faktiskt inte på något. ta hand om dig själv och fånga dagen osv.

det får duga.

kan inte kolla på nya project runway på tv3play!! ååh vad livet ska bitcha ibland. sitter ju här med mina jordgubbar och väntar, redo att vältra mig i heidi klum och moments of make. it. work! 



jaja får bli bachelorette istället då!

nu börjar det, på riktigt.
nu börjar De Sista Veckorna och jag är livrädd. i flera månader har jag som försvarsmekanism trängt undan en massa känslor, men förr eller senare så måste de ut. jag har också galet många saker jag behöver göra innan jag åker härifrån, varav en del gör mig orolig eller nervös, och jag har stundtals börjat känna mig outhärdligt ensam utan att riktigt kunna förklara varför. när viktor åkte idag gjorde hela magen ont och jag tror att det var en bråkdel av det där jag har blundat för som slutligen hann ikapp mig, men det är fortfarande mycket kvar. jag är helt outstanding på att måla fan på väggen men någonting säger mig att de sista fjorton dagarna kommer att bli de jobbigaste under hela london-kapitlet. 

när jag sett viktor försvinna utmed perrong sjutton så styrde jag stegen mot tunnelbanan, mot district line. när tårarna torkat kändes allting genast lite lättare och jag var inte alls övertygad om att jag skulle bryta ihop, i alla fall inte tills jag insåg att det var signalfel i hammersmith och mitt tåg helt plötsligt divertades till wimbledon. fick hoppa av på south kensington, ta nytt tåg till earls court och sen picadilly till hammersmith (vet att det här är feckin grekiska om man inte är välbekant med tunnelbanesystemet, men whatevöh!). under den korta resan mellan earls court och slutdestinationen fick jag smaka på storstadsträngsel när den är som bäst, då jag knappt kom in och likt björn gustavsson ännu mindre kom ut. bussarna tajmade dåligt så jag gick från tubestationen till johanna och när jag väl kom fram, då fick jag äntligen lite välbehövt häng med fina brudar jag inte har sett på evigheter. helgen har varit helt underbar, för viktor är ju som bekant helt underbar, och ööh ja nu spårade det här inlägget ur lite ju, skulle ju whina om hur jobbigt allt är men äh

ena stunden känns allting ohanterbart och tungt
i nästa så dealar man bara med det.

nu kör vi hela vägen in i kaklet.

star och chillar pa iStore. pa en 20.000-kronorsdator. fett.