plus forty four

NU BYTER JAG. kommer fortsätta skriva lite här när andan faller på, men främst så hittar ni mig på min gamla blogg! adressen dit är kapitulat.blogg.se.

(avskedsinlägg osv osv kommer btw, jag är långt ifrån färdig med +44, men får börja byta över lite for now)

istället för att gå upp tjugo i åtta för att ta hand om en unge, så får man vakna upp bredvid viktor klockan tio och sen bjudas på spektakulör våffelfrukost a la bästa systrarna.

jag menar, det duger.

det är typ allt jag hinner säga just nu.

ljudet av sirener klockan halv två en lördagsnatt. personer som pratar högljutt på gatan utanför, den obefintliga isoleringen som låter dig höra vartenda ord. det låga hummandet från kylskåpet, takkronan som kastar abstrakta skuggor över väggarna, de underbara fönsterglasen och spiselkransen. jag sitter ensam i det här rummet just nu, och det har verkligen blivit ett rum jag har kommit att älska. alla otagliga timmar jag har spenderat här, hallå liksom, här vilar historia. min och harrisons historia. min och familjens. 

jag kommer sakna det här huset fruktansvärt mycket
jag kommer sakna människorna som bor här.

livet är tyst, stillsamt och oerhört, oerhört fint just nu.

idag har varit en alldeles, alldeles underbar dag. jobbig på många sätt, men samtidigt precis så bra som jag hoppades att den skulle bli. klockan är tjugo över ett nu och jag har precis städat iordning köket en allra sista gång, skrivit ut mitt boardingpass, fixat iordning lite med packningen. den sista touchen återstår att göras imorgon klockan sex då klockan ringer och jag går därmed ytterligare en kort natts sömn till mötes. mina ögon har varit grusiga sen klockan tio, men åtminstone har jag fått det mesta gjort. kvar är att duscha, så det ska jag kila och göra nu, och sen blir det sängen. sen blir det den underbara, härligt stora sängen en allra sista gång, och tja, det känns ganska bra.

simma lugnt.

fyfan vad jobbigt allt det här ska vara då. ikväll badade jag harrison, och gjorde honom redo för sängen en allra sista gång. jag gav honom en puss på kinden, berättade för honom att jag kommer sakna honom, och sen lade jag honom ner i spjälsängen. det blev ett fint avslut, och även om han nu inte är vaken imorgon så kommer jag ha ett fint sista minne av honom.

sen gick jag ner i köket, där jag blev omfamnad av claire. up til that point så hade allting varit bra, och jag trodde att det var bra, ända tills jag insåg att det var det ju inte alls. det tog mig två sekunder, och sen fann jag mig själv gråtandes.

jag gick ut med soporna, fixade iordning lite i köket, och sen gick jag upp på mitt rum. jag hann knappt påbörja det här inlägget förrän M-A kom in med sin telefon och sa att hans mamma ville säga hejdå till mig. jag blev oerhört rörd och satt där med tårarna trillandes nerför mina kinder medan hon bedyrade mig om att jag snart skulle komma tillbaka, för det skulle jag väl, visst kommer jag tillbaka snart? ja, lovade jag, klart jag kommer till london igen. jag har träffat den här kvinnan tre-fyra gånger men kan inte låta bli att älska henne något så fruktansvärt mycket, för hon är en sån underbar människa. jag sa hejdå, önskade henne all lycka till och sen la vi på (och jag bara grät och grät, och is still going strong)

om tjugofyra timmar sitter jag på planet hem. det känns väldigt ogreppbart, precis som det faktum att jag för sista gången har använt mitt oystercard. jag har exakt fyra och en halv pund kvar på det, och jag skulle kunna lösa in dem, men det tänker jag dock inte göra, för jag kommer ju snart tillbaka, eller hur? jag ska ju ha det nästa helg igen, när vi ska festa, för visst ska vi det, visst drar vi och checkar läget på leicester square? klart att det är så, klart att det är som vanligt!

just nu jag känner jag mig som om jag sitter på en stol i ett kalt rum, omringad av en massa ansiktslösa skuggor. alla vet sanningen men ingen vågar berätta den för mig, även om de inte behöver, för jag vet ju innerst inne, jag vill bara inte ge efter. de tittar på mig med medömkan, with pity, och de tänker att "stackars dumma flicka, stackars sate som inte förstår". någon skruvar besvärat på sig, och jag flackar med blicken över dem, letar efter ett vänligt ansikte som kan försäkra mig om att allt kommer bli bra. paniken bultar i bröstet. plötsligt tänker jag att de kanske har rätt, trots allt. kanske kommer jag aldrig mer tillbaka.

funfact om texten: bilden jag har i huvudet är typ identisk med scenen i harry potter när de sitter i den där domarsalen på ministeriet och de anklagar barty crouch son och det är typ fem miljoner dementorer i rummet (om det nu finns någon sån scen, jag minns inte, men det händer i boken iaf!.... eller.. ajajaja whatever)

jag är arbetslös.

nya favoritordet.

imorgon ska det firas med stil.
det enda som återstår är bara att kolla upp hur man gör egentligen, i vilken ände tuttar man eld osv 

det här kan vara en av de bästa ideerna någonsin! att jag har vandrat i nitton år här på jorden utan att komma i kontakt med den genialiska teleskopsgaffeln är no less then synd och skam, så när jag nu stötte på den på portobello road, då var jag liksom bara tvungen att köpa en. åtta pund fattigare är jag nu, men åh så mycket rikedom denna gaffeln kommer ge mig! ska sitta vid middagsbordet och plocka det allra gottigaste från samtliga familjemedlemmars tallrikar.

idag har jag och stina sprungit omkring i london. bokstavligen alltså, för vi sprang hela tiden. överallt. non stop. jag har kommit på knepet nämligen. man skriker att bussen kommer och då springer stina för glatta livet. huruvida bussen faktiskt kommer eller inte är oväsentligt, bara man låter tillräckligt stressad så duger det. ska prova detta trick nästa gång hon vägrar gå över vägen.