plus forty four

NU BYTER JAG. kommer fortsätta skriva lite här när andan faller på, men främst så hittar ni mig på min gamla blogg! adressen dit är kapitulat.blogg.se.

(avskedsinlägg osv osv kommer btw, jag är långt ifrån färdig med +44, men får börja byta över lite for now)

det är typ allt jag hinner säga just nu.

ljudet av sirener klockan halv två en lördagsnatt. personer som pratar högljutt på gatan utanför, den obefintliga isoleringen som låter dig höra vartenda ord. det låga hummandet från kylskåpet, takkronan som kastar abstrakta skuggor över väggarna, de underbara fönsterglasen och spiselkransen. jag sitter ensam i det här rummet just nu, och det har verkligen blivit ett rum jag har kommit att älska. alla otagliga timmar jag har spenderat här, hallå liksom, här vilar historia. min och harrisons historia. min och familjens. 

jag kommer sakna det här huset fruktansvärt mycket
jag kommer sakna människorna som bor här.

livet är tyst, stillsamt och oerhört, oerhört fint just nu.

idag har varit en alldeles, alldeles underbar dag. jobbig på många sätt, men samtidigt precis så bra som jag hoppades att den skulle bli. klockan är tjugo över ett nu och jag har precis städat iordning köket en allra sista gång, skrivit ut mitt boardingpass, fixat iordning lite med packningen. den sista touchen återstår att göras imorgon klockan sex då klockan ringer och jag går därmed ytterligare en kort natts sömn till mötes. mina ögon har varit grusiga sen klockan tio, men åtminstone har jag fått det mesta gjort. kvar är att duscha, så det ska jag kila och göra nu, och sen blir det sängen. sen blir det den underbara, härligt stora sängen en allra sista gång, och tja, det känns ganska bra.

simma lugnt.

fyfan vad jobbigt allt det här ska vara då. ikväll badade jag harrison, och gjorde honom redo för sängen en allra sista gång. jag gav honom en puss på kinden, berättade för honom att jag kommer sakna honom, och sen lade jag honom ner i spjälsängen. det blev ett fint avslut, och även om han nu inte är vaken imorgon så kommer jag ha ett fint sista minne av honom.

sen gick jag ner i köket, där jag blev omfamnad av claire. up til that point så hade allting varit bra, och jag trodde att det var bra, ända tills jag insåg att det var det ju inte alls. det tog mig två sekunder, och sen fann jag mig själv gråtandes.

jag gick ut med soporna, fixade iordning lite i köket, och sen gick jag upp på mitt rum. jag hann knappt påbörja det här inlägget förrän M-A kom in med sin telefon och sa att hans mamma ville säga hejdå till mig. jag blev oerhört rörd och satt där med tårarna trillandes nerför mina kinder medan hon bedyrade mig om att jag snart skulle komma tillbaka, för det skulle jag väl, visst kommer jag tillbaka snart? ja, lovade jag, klart jag kommer till london igen. jag har träffat den här kvinnan tre-fyra gånger men kan inte låta bli att älska henne något så fruktansvärt mycket, för hon är en sån underbar människa. jag sa hejdå, önskade henne all lycka till och sen la vi på (och jag bara grät och grät, och is still going strong)

om tjugofyra timmar sitter jag på planet hem. det känns väldigt ogreppbart, precis som det faktum att jag för sista gången har använt mitt oystercard. jag har exakt fyra och en halv pund kvar på det, och jag skulle kunna lösa in dem, men det tänker jag dock inte göra, för jag kommer ju snart tillbaka, eller hur? jag ska ju ha det nästa helg igen, när vi ska festa, för visst ska vi det, visst drar vi och checkar läget på leicester square? klart att det är så, klart att det är som vanligt!

just nu jag känner jag mig som om jag sitter på en stol i ett kalt rum, omringad av en massa ansiktslösa skuggor. alla vet sanningen men ingen vågar berätta den för mig, även om de inte behöver, för jag vet ju innerst inne, jag vill bara inte ge efter. de tittar på mig med medömkan, with pity, och de tänker att "stackars dumma flicka, stackars sate som inte förstår". någon skruvar besvärat på sig, och jag flackar med blicken över dem, letar efter ett vänligt ansikte som kan försäkra mig om att allt kommer bli bra. paniken bultar i bröstet. plötsligt tänker jag att de kanske har rätt, trots allt. kanske kommer jag aldrig mer tillbaka.

funfact om texten: bilden jag har i huvudet är typ identisk med scenen i harry potter när de sitter i den där domarsalen på ministeriet och de anklagar barty crouch son och det är typ fem miljoner dementorer i rummet (om det nu finns någon sån scen, jag minns inte, men det händer i boken iaf!.... eller.. ajajaja whatever)

jag är arbetslös.

nya favoritordet.

idag har jag och stina sprungit omkring i london. bokstavligen alltså, för vi sprang hela tiden. överallt. non stop. jag har kommit på knepet nämligen. man skriker att bussen kommer och då springer stina för glatta livet. huruvida bussen faktiskt kommer eller inte är oväsentligt, bara man låter tillräckligt stressad så duger det. ska prova detta trick nästa gång hon vägrar gå över vägen.

i sju jävla månader lyckades jag undvika det. sen, med tre dagar to go, ställde jag en kopp full med te intill väggen bredvid dörren och råkade sparka ut den.
oj då, liksom. 
oj, vad mycket te det rymms i en tekopp.

jag skrubbade panikslaget heltäckningsmattan med en handduk, förbannandes min egna idioti. jag TÄNKTE verkligen när jag ställde koppen där att "nej, det där är inte så smart, men jag orkar inte flytta den, jag ska allt vara försiktig". sen så glömde jag bort allt vad eftertänksamhet hette och klampade rakt in i min egen fälla, och teet flödade i rännilar. kalas!!!

som tur var så lyckades jag få bort det mesta, och nu kan man på sin höjd urskilja en nyansskillnad där det en gång var härligt brunt. jag kanske lyckades rädda min eget skinn men paniken som uppstår när sju månaders försiktighet går till spillo, den är BRUTAL.

det här är mitt åttonde inlägg för dagen. ÅTTA. sjukt.
firar med att hälsa att jag ska gå till affären och köpa glass, typ B&J. när jag kommer tillbaka ska jag se på sveriges mästerkock, och kanske läsa lite mer om utbildningen jag har sökt. alla gör värsta research och ja ba "mhm såg det i en katalog för två år sen...." (inte hållbart). vad ska jag egentligen läsa, hur ser studieplanen ut, kan man plugga utomlands? och på tal om utomlands är jag såå sugen på att aupairjobba igen, typ i schweiz, över en sommar. eller italien. hänga med någon rik familj till en semestervilla på rivieran. sola, chilla, passa barn; livet kan ju liksom vara värre. PLUS att jag är such a meriterad au pair nu så att jag kan välja och vraka och vet preciis vad jag vill ha.

men just det ja, glass vare! på med kläder (har drivit omkring i morgonrock hela dagen) och sen kör vi BAH.

känner mig fruktansvärt rastlös. är tung i huvudet, trött, uttråkad. har spenderat sisådär en timme med att packa, så nu är den största väskan fylld till bredden. tror dock att jag trots allt kommer få med mig allting hem, vilket blir en ganska bra bedrift. rummet är brutalt stökigt och imorgon är jag ledig. ska hämta ut fotoboken och kanske checka av den där grejen på listan över saker som gör mig nervös, och sen ska jag köpa cigarr med stina. på fredag ska det nämlich firas av med stil, om vi nu hittar någon det vill säga. vi antar att portobello road is the place to be.

älskar mat man bara behöver blanda ihop. inte koka, inte steka, no nothin'. idag rörde jag ihop överblivit ris, krossade tomater och koncentrerad kycklingbuljong, samt toppade med lite creme fraiche. det var VÄRT.

annat latmatsfavorit är gräddfil, tonfisk och burkmajs. är jag ambitiös blandar jag i lite äpple och hoppla så har man värsta middagen.

jag väntar på den dagen då någon släpper en riktigt bra kokbok med recept som man egentligen inte behöver laga. det finns fem miljoner varianter av konceptet "middag på 10 minuter", men då måste man ju slita som ett jävla djur under den, om än korta tiden. det vill jag ju inte. jag vill på sin höjd öppna burkar och sen blanda.

sådärja. fotoboken är efter många timmars arbete färdig, och jag hoppas att det blir en bra avskedspresent. jag grät jobbigt mycket när jag skrev färdigt sista sidan, och man kan bara ana how much more there is to come. att gråta och vara förkyld är dessutom ingen bra kombination.

har gått och blivit sådär jobbigt sjuk. det dras ett rivjärn i halsen varenda gång jag hostar och näsan är full av snor. sovit skitkasst inatt, fast det tajmar ju ganska bra, för idag behöver jag i princip inte jobba. den nya au pairen ville ha hand om harrison själv idag och allt jag behöver göra är att finnas till ifall det skulle vara ngt, samt assistera under lunchdags. bra, tycker jag, som då kan spendera dagen med att blogga, fixa fotoboken och kolla på bachelorette.

livet är så jävla bra just nu får man stoppa tiden lite?!?!

idag har jag varit och kollat fotbollsmatch på pub och det var AWESOME. vi var på chelseaklubb i fulham och kollade chelsea mot manchester united = massa fulla killar och gubbar som skriker fucking fuck och hejarramsor. jag köpte till och med en öl, för man kan ju inte ha varit i england utan att ha vart på pub och tagit en pint.

matchen i sig var ingen höjdare. chelsea var slöa och tvåa på bollen heela tiden. stämningen var dock ganska god och stället fullkomligt exploderade när chelsea gjorde mål. tyvärr hann vi inte ens jubla färdigt innan manchester nätade igen, men jag var rätt nöjd ändå, jag hade ju fått uppleva den där extrema (om än kortvariga) glädjen. det är sjukt hur snabbt man kommer in i en feeling och när drogba lyckades peta in den var livet för en stund oslagbart och bekymmerslöst (jag kollar ju ALDRIG på fotboll annars, men nu var jag värsta fanet).

så tja, jag har basically gått och blivit chelseafan nu. det känns bra och inte fan kan man kalla mig medgångsupporter iaf.

på vägen hem bestämde jag mig för att gå in på tescos och unna mig något fett och gott. jag hade bara ätit några toast och en skål flingor under dagen, så ölen kändes ganska tydligt, och jag behövde mat, godis, kakor. men jag köpte soppa. wtf. inte ens godis kunde jag förmå mig själv att köpa. det blev FRUKT.

det här blev en dålig uppdatering men jag behöver for real sova nu

en sak jag stör mig på är youtubevideos med barn som sjunger fint. så fort något gulligullig liten pojke eller flicka tar ton framför en videokamera så blir det femtiofem miljoner views och alla blir så HIMLA imponerade. en gång, visst, men när alla ska börja göra det, då är det inte längre roligt.