plus forty four

jag är en impulsiv människa, med väldigt starka känslor.
no good combo, I'm tellin ya, men när jag väl börjat känna mig ledsen eller sårad eller arg eller utanför, då går det liksom inte att vända om kajutan. igår var en sån där kväll då jag stormade högt och lågt och grep efter alla samurajsvärd jag kunde komma åt, bara för att kunna åstadkomma så mycket skada som möjligt. först när allting ligger i trasor omkring mig, fullständigt sönderstrimlat, då är jag nöjd och kan somna. 

det här är inget nytt för mig, eller för någon annan som känner mig väldigt väl. de här känslostormarna har legat och lurat runtomkring mig så länge jag kan minnas, de dyker bara upp allt mer sällan ju äldre jag blir. en annan skillnad är att jag har har nått den nivån av mognad(?) att jag inser att jag dagen efter måste sy samman alltihopa och be om ursäkt, och det tänker jag göra nu, jag tänker säga förlåt. jag kan vara elak, jag kan vara orättvis, och då får man helt enkelt handla därefter.