plus forty four

nu börjar det, på riktigt.
nu börjar De Sista Veckorna och jag är livrädd. i flera månader har jag som försvarsmekanism trängt undan en massa känslor, men förr eller senare så måste de ut. jag har också galet många saker jag behöver göra innan jag åker härifrån, varav en del gör mig orolig eller nervös, och jag har stundtals börjat känna mig outhärdligt ensam utan att riktigt kunna förklara varför. när viktor åkte idag gjorde hela magen ont och jag tror att det var en bråkdel av det där jag har blundat för som slutligen hann ikapp mig, men det är fortfarande mycket kvar. jag är helt outstanding på att måla fan på väggen men någonting säger mig att de sista fjorton dagarna kommer att bli de jobbigaste under hela london-kapitlet. 

när jag sett viktor försvinna utmed perrong sjutton så styrde jag stegen mot tunnelbanan, mot district line. när tårarna torkat kändes allting genast lite lättare och jag var inte alls övertygad om att jag skulle bryta ihop, i alla fall inte tills jag insåg att det var signalfel i hammersmith och mitt tåg helt plötsligt divertades till wimbledon. fick hoppa av på south kensington, ta nytt tåg till earls court och sen picadilly till hammersmith (vet att det här är feckin grekiska om man inte är välbekant med tunnelbanesystemet, men whatevöh!). under den korta resan mellan earls court och slutdestinationen fick jag smaka på storstadsträngsel när den är som bäst, då jag knappt kom in och likt björn gustavsson ännu mindre kom ut. bussarna tajmade dåligt så jag gick från tubestationen till johanna och när jag väl kom fram, då fick jag äntligen lite välbehövt häng med fina brudar jag inte har sett på evigheter. helgen har varit helt underbar, för viktor är ju som bekant helt underbar, och ööh ja nu spårade det här inlägget ur lite ju, skulle ju whina om hur jobbigt allt är men äh

ena stunden känns allting ohanterbart och tungt
i nästa så dealar man bara med det.

nu kör vi hela vägen in i kaklet.