plus forty four

om tjugofyra timmar sitter jag på planet hem. det känns väldigt ogreppbart, precis som det faktum att jag för sista gången har använt mitt oystercard. jag har exakt fyra och en halv pund kvar på det, och jag skulle kunna lösa in dem, men det tänker jag dock inte göra, för jag kommer ju snart tillbaka, eller hur? jag ska ju ha det nästa helg igen, när vi ska festa, för visst ska vi det, visst drar vi och checkar läget på leicester square? klart att det är så, klart att det är som vanligt!

just nu jag känner jag mig som om jag sitter på en stol i ett kalt rum, omringad av en massa ansiktslösa skuggor. alla vet sanningen men ingen vågar berätta den för mig, även om de inte behöver, för jag vet ju innerst inne, jag vill bara inte ge efter. de tittar på mig med medömkan, with pity, och de tänker att "stackars dumma flicka, stackars sate som inte förstår". någon skruvar besvärat på sig, och jag flackar med blicken över dem, letar efter ett vänligt ansikte som kan försäkra mig om att allt kommer bli bra. paniken bultar i bröstet. plötsligt tänker jag att de kanske har rätt, trots allt. kanske kommer jag aldrig mer tillbaka.

funfact om texten: bilden jag har i huvudet är typ identisk med scenen i harry potter när de sitter i den där domarsalen på ministeriet och de anklagar barty crouch son och det är typ fem miljoner dementorer i rummet (om det nu finns någon sån scen, jag minns inte, men det händer i boken iaf!.... eller.. ajajaja whatever)