plus forty four

HAHA MAGAD. ska bli 19 grader här i londonet imorgon!!

hemliga handen-muschen!



nu drar jag och möter upp viktor på victoria (HAHAH viktor på victoria fattar ni eller...... åh jag har londons största humorblogg fosho)




























nä inte ens jag tyckte det var roligt.
vad lite sense det här inlägget mejkade.

är arg. vår jävla inneboende kom för ett tag sen och spydde på min toalett. varför han väljer att springa upp tre trappor för att spy på övervåningen, det fattar jag inte, och inte nog med det; han spydde dessutom på min tröja. på min fina älskade TSK-tröja. jag kommer hata honom resten av livet. nu ligger tröjan där på badkarskanten och ser oerhört, oerhört ledsen ut, och det är tur att viktor anländer till london imorgon, för jag behöver komma bort ifrån det här huset.

o

stationer jag har bestämt mig för att besöka och föreviga so far:

Pimlico
Kilburn
Belsize Park
Mornington Crescent
Vauxhall
Temple

tänk vad fint det hade varit att måla upp londons tunnelbanesystem på väggen, som en fondvägg. eller göra ett collage i svartvitt med några tunnelbanestationsskyltar. åka runt i london, fotografera de man tycker har snyggast namn och sen rama in och sätta upp sin nya lägenhet.

tänk, liksom, vad fint det hade varit.

när jag var liten så kollade jag alltid på teletubbies. eller ja, för att förtydliga, jag kollade alltid på teletubbies när det gick på tv. inte alltid som i flera timmar om dagen utan alltid som i alla de där tidiga mornarna när man steg upp, glad som en sol, och sprang ner till tv för att inte missa en enda minut. det var dagens höjdpunkt och varje sekund var en fest, utom de där inslagen i varje avsnitt när barnen skulle visa olika grejer.... fifan vad tråkigt det var. dessutom var man tvungen att genomlida det två gånger.

i alla fall så har de sedan en tid tillbaka sänt teletubbies på cbeebies här i england. det går ungefär när harrison äter lunch, så han brukar sitta klistrad medan jag kastar ett öga lite då och då. jag finner inte mycket nöje i det these days men varenda gång är det en sak som slår mig, en känsla som kommer krypande. och den känslan är besvikelse. varför, undrar ni då? är det insikten om att barndommens minne av ett fantastiskt tvprogram bara är en glorifiering av ett ganska enkelspårigt koncept som gör mig ledsen, eller det faktum att jag aldrig mer kommer vara fem år och typ döölängta efter teletubbies? att jag vill bli ung och dum och bekymmerslös igen?

nej, så är det inte, och faktum är att ingen av dessa saker har någonting med denna besvikelse att göra. jag visste sen innan att allt man tyckte om som liten egentligen är skit (musik, kläder, idoler) och jag är rätt nöjd med att ha blivit (nästan) vuxen. min tid som teletubbiesfan är förbi och jag sörjer icke, jag har gått vidare.
trodde jag.

strimman av besvikelsen som fyller mig varenda gång det där röret kommer upp och förkunnar att det är tid för tubby-byebye, det är inte mer än skugga av mitt åttaåriga jag. lik förbannat är den påtaglig och för en liten liten stund minns jag exakt hur det var att sitta där i soffan, en tidig helgmorgon, och inse att favoritprogrammet var slut, hur ont det gjorde. hur rädd man blev varenda gång ett rör kom upp, hur man fruktade att det just denna gången skulle säga att det var dags för hejdå, och hur glad man blev när det sa något annat.
hur besviken man blev när man hade rätt. 

jag börjar förlora hoppet om far min. först röstar han på danny i melodifestivalen, sen säger han att han inte tycker om alex schulman. och inte nog med att han inte tycker om honom, han "klarar inte av honom".

när telefonsamtalet är över står jag handfallen i någon minut, och ser sen genast till att gå in på Alla får plus och hetsläsa lite inlägg som tröst. 

här är priset i ovannämndas tävling om vem som kunde kommentera sist i ett inlägg. jag kommenterade, men vann inte, utan den här boken gick till någon annan främling som likt mig (olikt min far) uppskattar herr Schulman.



det är ju bara så VACKERT! vilken kille va

just det ja, jag har ju kört vänstertrafik också! helt klart en av det sjukaste känslorna, och då var bilen ändå bara automat. don't even get me started på växling liksom, för jag hade fullt sjå med att hålla bilen borta från vägrenen. och på rätt sida vägen, eller fel, eller hur man nu väljer att se det (en tolkningsfråga). summa sumarium så överlevde jag och körde tamejfasen ganska bra (stor tolkningsfråga 2). 



kul var det i alla fall!

klockan ringer halv åtta, och sen snoozar jag två gånger. tjugo i stiger jag upp, tar på mig kläder och går på toa. det är basically min dagliga morgonritual. sätter upp håret i en knut också, eller tofs. omväxling förnöjer ju som ni vet!!1!

tio i åtta startar min jobbdag officiellt. mellan åtta och tio brukar jag försöka leka med harrison, plocka ur diskmaskinen, ge honom och mig lite frukost. vi är i vardagsrummet, hans sovrum eller lekrummet på övervåningen. ibland får han leka på mitt rum, fast med stränga restriktioner om att inte messa runt med mitt smink. han vill pilla på allt han får tag på. han vill spraya hårspray i sina ögon. det får han inte.

runt tio brukar vi om vädret och min energi tillåter gå till parken eller göra något ärende. idag gjorde vi både och. han får ett mellanmål, typ frukt, och så slår vi ihjäl tiden fram till elva-halv tolv. då börjar jag fixa middag och han får kolla lite på TV. sen äter han medan jag plockar iordning lite och vid halv ett ungefär så går jag och lägger honom. att gå och lägga honom är min favoritgrej på hela dagen, för då är han medgörlig och gosig.

när han har somnat brukar jag kila upp till rummet och ligga lite vid datorn. sen blir det stor mental ansträngning i form av att lyfta på arslet och göra lite städning. idag ska jag dammsuga köket och sätta på en tvätt. hey ho lets go som ramones säger.

tjugo ynka, puttefnuttiga dagar kvar.

fick för en liten stund sen en notis på min mobil, som förkunnande att smset jag skickade till marie tidigare idag hade kommit fram. och det kan bara betyda en sak, att hon har klivit av planet och satt igång sin mobil, att hon har landat i sverige för gott. hon har lämnat mig och england och jag har vetat att den här dagen skulle komma typ sedan den där onsdagen vi träffades på tåget på penge east för första gången, men det är ändå så svårt att förbereda sig, det känns lika overkligt ändå. så tur att stina har rätt som vanligt; det är inte långt till varken lidköping eller jonslund.

har bilat utmed en liten del av englands södra kust i helgen. det var vackert. här är någonstans i närheten av seven sisters, där de har brutala klippor.

sitter här och FÖRSÖKER VERKLIGEN förmå mig själv att börja städa. problemet är bara att det enda jag kommer göra om jag lyfter på arslet, det är att gå ner och hämta kameran och sen redigera bilder. det är mycket roligare.

UPDATE 13:42 - gör en deal med mig själv! en halvtimmes städning, en halvtimmes nöje.

just det ja! pappa fyllde ju år häromdagen. grattis pappa, jag saknar dig!

H har somnat i soffan igen. jag funderar på att lyfta upp honom, lägga honom i mitt knä och somna jag med. man får ju passa på medan han inte protesterar vilt, liksom.

just nu sitter jag i soffan nere i vardagsrummet med en avdäckad liten kille på min högra sida. när jag kom ner imorses förkunnade mamman att han hade spytt ett antal gånger under morgonen, samt varit vaken sen ett sånt där omänskligt tidigt klockslag. efter kort uppdatering på sjukfronten fick jag överta honom, en helt lealös liten guldklimp, och sen satt vi i soffan och kollade på postman pat och bob the builder. vid halv nio spydde han återigen, varav 70% hamnade i sinken, 30% på au pairen, och därefter återgick vi till cbeebies. strax efter nio kravlade han sig ur mitt knä, vandrade håglöst runt i köket, hämtade sin nalle och gick och la sig på golvet i solskenet vid balkongdörren. jag lät honom ligga medan jag fixade iordning frukost till mig själv, och när jag återkom några minuter senare hade han stensomnat. på trägolvet. true rockstar style.

hej bloggen. idag har inte varit den bästa av dagar. jag väntar hela tiden på något, men jag vet inte vad. eller jo, det vet jag ju förresten. jag väntar på sena kvällar fyllda av svensk försommarluft och té-vänner. jag väntar på att få gå ut och springa, komma hem och dö lite på grusgången, sätta mig på gräsmattan och äta ett äpple ihop med katten. jag väntar på härstorp (så in i helvete mycket. mitt hus är det bästa huset i världen)

hade jag fått komma hem lite idag, sådär bara i några timmar, så hade den här dagen nog varit ganska mycket bättre. nu kom dock en del av härstorp till mig, i form av mamma. bästa mamma! vi käkade middag i south kensington och sen skiljdes vi åt, bara för att återses imorgon. då blir det musikal, så trevligt. moster och en kusin joinar med. skare va släktträff så skare va släktträff i london.

jag hoppas att morgondagen blir en fin sådan, annars får jag whina lite då med. idag skänkte jag btw två pence till välgörenhet, på tunnelbanan av alla ställen. det gick på en tjej som plötsligt började skrika att hon samlade in pengar till diverse organisationer, och att man gärna fick skänka lite växel. jag gav henne min surt förvärvade slant för ansträngningen hon gjorde, samt för det faktum att hon gjorde något jag alltid velat göra men inte vågat (ställa mig upp på tunnelbanan och bara börja prata helt random, hej socialt experiment åsådär)

KAN ALLA INTE BARA SLUTA STATUSUPPDATERA PÅ FB OM VÄDRET?! ska tamejfan bojkotta facebook tills det börjar regna.

glada brudar och ett häftigt träd jag hittade. AStjockt med blommor och så en lyktstolpe mittuppi allt = en lysande, fluffig boll. hade jag varit designer hade jag såå blivit *asainspirerad* och designat en taklampa.

och jag KUNDE btw inte hjälpa det, jag var tvungen att fransa!

när jag klev av tåget i crystal palace för några veckor sen möttes jag av en hel drös polisbilar, brandbilar och ambulanser. en sidogata var totalavspärrad och ett gäng människor stod vid avspärrningarna och glodde, precis lika nyfikna som jag. idag när jag kom med tåget till penge east så tyckte jag direkt att luften luktade konstigt, att den var disig på något skumt sätt, och helt riktigt så befann sig både brandbilar och ambulanser alldeles utanför perrongen. den här gången stannade jag faktiskt till, försökte hoppfullt få syn på lite eld, men gav upp efter någon minut. då gick jag istället hem och konstaterade att det då alltid är något i görningen i den här delen av stan, även om man tråkigt nog aldrig får se något. liite läskigt var det dock när jag på samma ställe, penge east, för någon månad såg en affisch där polisen sökte vittnen till ett mord. det var en kille som blivit knivhuggen till döds, typ precis utanför tågstationen (och ah, då blev jag lite skraj)



jag bor mitt i smeten, woho, och mitt hus ser verkligen ut precis sådär jag svär.

tjA! idag har jag och marie börjat dagen på trafalgar square. det enda vi gjorde där var egentligen att hoppa på en buss, till oxford street. på oxford street gjorde vi bara en sak och det var att äta KFC (fast vi tog en snabb avstickare till carnaby). därifrån tog vi oss sedan till westfield och där gjorde vi hela två saker(!!!), det vill säga shoppa och äta snog. jag har blivit förkyld så jag har gått omkring och känt mig tjock i huvudet hela dagen, så åkte hem runt sju istället för att dra till fulham. imorgon anländer mamma till london och då ska vi äta middag på kvällen, weyhoo! (ultimate party girl-style)

fördel med att flytta hemifrån: det blir ROLIGT att prata med sina föräldrar på telefon.

allting är precis som när jag lämnade det. det är som om tiden har stått stilla här hemma. jag sätter fötterna i samma fastfrusna avtryck när jag klättrar upp för snöhögen som jag gjorde sist gång, och alva skrattar framför mig. hon har kommit längre än vad jag har gjort. jag försöker komma ikapp, men det är svårt, och vi är på väg någonstans. jag jagar båda mina systrar över snön, mellan träden, utmed radhusen. det är kallt och det har börjat skymma, men de tänker visa mig något. de tänker ta mig till huset.

när vi kommer fram ser jag hur det lyser i fönstren i källaren. någon är där nere i tvättstugan. jag skyndar fram och får syn på pappa, en pappa som får syn på mig. jag vinkar febrilt, jag ler och springer in, in i hallen. gammalt trä och flagnande målarfärg som inte alls bekommer mig. möbler som för länge sedan sett sina bästa dar. det luktar inte ens hemma, men jag är lycklig ändå. home is where your heart is. jag har människor jag älskar runt omkring mig. 

sen så vaknar jag, utan att veta varför. bristerna och felen hinner ikapp mig. jag bor ju inte alls i det där huset. det är inte sena decemberkvällar i sverige längre. klockan är tjugo över åtta och jag skulle ha börjat jobba för länge sen.

vi åkte färja igår. det var rätt blåsigt.

marie stensover i sängen bredvid mig. jag ska snart göra samma sak, men jag tänkte bara hälsa att vi lever och har hälsan (och det efter typ fetaste utekvällen ever). vi har inte spenderat ett enda euro i inträde, men samtidigt varit inne på fler klubbar än vi kan räkna, och pratat både svenska, franska, tyska, italienska, irländska, engelska, and well, you name it... samt tagit en taxi hem. fuckin nattbussar som inte går lika bra som i london!!!!

nu är vi framme. dublin är soligt.

marie hälsar:
oh nana what´s my name: Mari!!!

magont. stress. dublin-pepp. nervös över allt som ska göras innan den sjuttonde i fjärde. lite ångest över maten som ska lagas ikväll.

det funkar inte längre. det går verkligen inte. är det mitt eller hans fel? hell knows. han är grinig, whinar hela tiden. aldrig nöjd. påminner kanske lite om mig själv i fjortonårsåldern. herregud, FÖRLÅT mamma och pappa. tänk vad ni stod ut med va.

och jag vill inte jobba mer, vill bara vara ledig hela tiden. det är så sjukt nice att vara ledig. jag håller stenkoll på antal jobbdagar jag har kvar (16). och antal dagar till dublin (2). och antal jobbdagar kvar innan dublin (1,5).

jag ska ta mig genom det här.

här har ni mig och två av mina favoritkompisar.
min digitalkamera, och min scarf från primark.

ibland trillar man av en slump in på hemsidor. för det mesta klickar man sig snabbt vidare och glömmer bort dem, men ibland, som med den här, så stannar man upp, och fastnar. blir kär. känner att det där, det måste vara drömjobbet. jag kollade vad han tog för priser och tydligen får man betala mellan 5000-7000 dollar för en heldag, vilket blir en skaplig timpenning (men sen så tar han iofs helt jävla amazing bilder).

för varje grad som temperaturen stiger, och för varje blomma som slår ut, desto mer gillar jag london. det är sjukt vackert här nu. hade du frågat mig för några veckor sen hade jag sagt att nej, den här staden är nog ingenting för mig, men nu känner jag mig så fruktansvärt kär i den. min och johannas nattliga promenad mellan battersea och fulham klockan halv sex på morgonen, utmed themsen, det är en av alla de underbara minnen jag kommer ta med mig härifrån. jag har aldrig sett stan så tyst och stilla förut. det var oerhört vackert.

byggnaden som skymtar uppe i högra hörnet är förresten the Shard. den ligger vid london bridge och kommer vara färdig 2012 (says wikipedia i alla fall). den är inte så snygg just nu, men den kommer bli. 



pilen markerar vart jag ska bo någonstans.

vill tågluffafa! vill sitta på en varm, skumpig buss mellan venedig och pula i kroatien och tatuera maddes ankel.

jag har inget flow nu. inte med lillkillen i alla fall. vi kommer liksom inte överens och han tycker jag är jobbig, jag tycker han är gnällig. för någon vecka sen hade jag mer än gärna adopterat honom, men nu funkar ingenting. blä.

jag överlevde den här helgen med nöd och näppe. jag har lite ärr här och där som påminner mig om ett ofrivilligt självmordsförsök i duschen när jag skulle raka benen, ett framåtfall på en trottoar utanför ministry of sound som kostade mig två uppskrapade knän och en massakerad handflata (eller nä, så illa är det kanske inte, men det KÄNNS som om det vore så så fort jag nuddar något). 

idag är det btw fem veckor kvar tills jag åker hem.
FEM.

alright, jag förstår att ni är trötta på webcambilder nu. lovar att inte lägga upp en enda till på hela kvällen. för jag ska iväg och babysitta. och jag är nervös, haha! spännande spännande. sen ska vi se på melodifestivalen, om det nu funkar. heido

stina? haj? haj stina?

här sitter vi och äter B&J. johanna är avundsjuk för hon har bara en sked medan jag har tre. hon sitter här och tittar ont på mig. ibland väser hon "gollum". sjukt creepy.

jag blir så less på mig själv ibland. varför kan jag inte, när det uppenbarligen är preciis vad jag behöver, få sova ut en endaste gång? igår somnade vi runt tre och säkert en bra bit till därefter, men likförbannat vaknar jag upp halv nio (HALV NIO!). typ fem timmars sömn. jag hatar att behöva gå upp halv åtta fyra dagar på raken varenda vecka. det fuckar upp en.

lista över andra saker som fuckar upp:
snitta sex timmars sömn per natt i sju dagar eller mer
ladda ner
gåtor
andra människors fjärrkontroller & kök (HUR ska man kunna veta vart allting finns?)

här sitter jag och äter ben&jerry's ihop med henrik dorsin.

till Stinas place
i alla fall i några dagar. mitt visum går snart ut ehehe

hösten 08 såg vi mr. A-Z på fryshuset i Stockholm. kom upp till huvudstaden samma dag och åkte buss hem dagen därpå. det var intensivt men förjävla bra, precis så som spontana saker brukar bli.   



här får ni ett gammalt blogginlägg från kapitulatet.

har funderat på att lägga ner bloggen, och starta en ny. men än så länge har jag bara fått mig själv att radera en massa gamla inlägg och ja, det känns bra. livet är en berg och dalbana och jag har haft min livs lyckligaste helg i stockholm. jason mraz var helt obeskrivligt, verkligen helt ofattbart bra. känner mig fortfarande inte helt i balanser efter det och

det finns inte mycket space att andas i längre. vi har prov jämt. när vi inte deriverar så dissikerar vi fisk och diskuterar mänskliga rättigheter som om vi vore FN-parlamentariker hela bunten. eller samhällare. &cooome on. helst hade jag tagit mp3n och skönaste låten just nu, swingfly's singing that melody, med mig ut och sprungit. för än är det sol, än är det ljust och än så måste samhällen inte in. nej for fan.

nu ska jag ut härifrån. jävla inomhus. jag älskar att känna mig fri.
hejdå 
nu har en av kaninerna rymt också

2008-10-02

idag är en sån där dag då hemlängtan blir så fruktansvärt påtaglig. det är tredje dagen på rad som det är vårväder här i london nu och jag ser, jag riktigt känner sverige överallt. när jag går utmed high street så minns jag den exakta känslan av att gå utmed drottninggatan en solig dag i april och det är som att jag plötsligt befinner mig där istället, inte här i england, utan i trollhättan. jag är på väg till bussen, på väg hem. all of a sudden går jag på grusvägen från busshållplatsen och när jag kommer innanför dörren slänger jag väskan och jackan på golvet, hämtar solglasögonen. tar cykeln och cyklar till gravlången. nynnar bra musik. trivs. känner mig för första gången på flera månader riktigt riktigt riktigt fri.

och allt det där, det vill jag ha nu. jag vill ha våren som jag känner den. jag vet att ni har snö där hemma, för det är svårt att missa alla statusuppdateringar på facebook, och att ni inte alls har någon vår men ändå, det spelar ingen roll, i mitt huvud förskönar jag allting till att bli precis så som jag vill ha det. och just nu vill jag inte gå utmed penge high street, slutkörd och trött, med en unge som inte riktigt vill göra som jag säger. jag vill inte få lite pikar här och där, vill inte jobba tio timmar per dag. jag vill vara hemma. jag vill vara arbetslös. jag vill hoppa studsmatta och mobba fettokatten.

och såhär blir det ALLTID så fort jag har varit hemma på sverige btw.

goda burgare. trevligt folk. FETT goda burgare.









yes, bilderna blir typ suddigare och suddigare. vi blev ju liksom fullare och fullare (not).

sökte på "march" på spotify. 
coldplay regerar ofc!

ser ni?
mitt hår är NÄSTAN långt nu.
här är jag och H när we're chillin in ze park. han har snor i näsan och jag har sol i ögonfransarna.

häromdagen skrev jag att ett mirakel hade inträffat, och att jag skulle berätta om det senare. detta mirakel offentliggjordes dock aldrig och när jag läste igenom utkastet jag skrev om det och hade för avsikt att publicera så kändes det lite gammalt, lite icke-mirakligt. vad som hände var basically att jag fick harrison att äta apelsin när han först vägrade, att jag lyckades övertyga honom att VISST ta några tuggor. det tog mig typ en kvart men när jag väl lyckades (och när han gladeligen åt upp den sista biten) så kände jag mig frickin' oövervinnerlig och music played during an epic moment of my life osv

kanske INTE ett mirakel, men ett FINT ögonblick däremot.

så nu vet ni.

era sömnlösa nätter är över och så där.

nu blev det ju fel. jag skrev att jag hade på mig raybans. men det hade jag inte! jag hade ju på mig wayfarers. för typ femtio kronor. never på denna jord att jag köper solglasögon för tusenlappen när jag ändå bara förstör dom med jämna mellanrum (detta är nog mitt fjärde par eller så)

jag sitter här i mina raybans, INOMHUS. enda gången det är okej att ha solglasögon på sig inomhus är när man sitter precis vid ett öppet fönster och solen lyser så jäkla starkt att det nästan bränner lite i ansiktet. det är inte coolt, men det är godtagbart, och idag är nog den finaste dagen so far på det här året. det skulle liksom vara en skam att inte ta tillvara på den. så det gör jag. framför fönstret. ihop med facebook och raybans.  

om exakt sex veckor så är jag hemma. det känns som en evighet men samtidigt så oerhört lite. och varje gång jag tvingas lämna sverige, så älskar jag det lite mer, för sverige är ett underbart land. jag ska aldrig mer bli hemmablind.

i fredags gick jag och viktor omkring inne på IKEA och bestämde vilka möbler vi ska köpa till lägenheten. vi har hittat en underbar soffa och en fin säng. vi hittade magnifika madrasser, för fyra papp styck. drömma kan man väl alltid göra (and I bet you dream som pretty sweet dreams in those things)

ikväll har jag dinerat med far och bror på victoria. det kändes konstigt, men det var trevligt. de har varit på fotboll här i london, för de passar på när jag lämnar stan ser ni. det var tråkigt att säga hejdå till dem men samtidigt inte hjärtskärande, för ingenting är tamejfasen hjärtskärande längre. jag har blivit så känslokall. det är som om gråten står och bankar inne i hjärtat men jag vägrar släppa ut den. jag ignorerar den. jag tillåter bara mig själv att känna två känslor nu för tiden och det är glädje och rädsla, främst den sistnämnda. jag kände aldrig rädsla förut men nu är jag mest rädd hela tiden. på tåget hem idag var jag övertygad om att jag skulle bli mördad på vägen mellan stationen och anerley park. enda gången jag inte är rädd är jag när jag flyger (och det är väl tur det, för det gör jag ju så jäkla ofta nu för tiden. jag hatar att flyga för att det är så tråkigt. idag var sista gången jag flög på väldigt, väldigt länge, bortsett från när jag ska flyga hem den sjuttonde. DÅ, kära vänner, DÅ kommer jag inte klara av att hålla inne tårarna).

typ såhär skulle jag vilja kunna måla.

resan hit gick BRA. inga förseningar, no nothin. kärleken till ryanair är tillbaka osv. nu ska vi GÅ till IKEA.

kalastorsdag! hemresa! en smågnällig men fortfarande överkomlig unge och oplanerad utflykt till ett lokalt café med hela huset (jag, lillkillen, pappa och inneboende) som faktiskt var lite småcharmig. DESSUTOM ett mirakel såhär på förmiddag, typ runt tio. jag kände mig freakin oöverkomlig osv. läs mer om det i nästa inlägg.

de senaste två veckorna har varit sådär perfekta. han har varit snäll, jag har varit på bra humör, och jag har för första gången på länge (ever?) verkligen gillat mitt jobb. nu får jag ångest över att tänka på att jag om mindre än sju veckor ska lämna honom för gott, för jag kommer ju sakna honom så, jag kommer att sakna honom något fruktansvärt. att lämna england kommer bli bland det svåraste jag gjort (och jag trodde aldrig att jag skulle säga så, men nu gör jag det i alla fall). vi har blivit så himla bra polers, lillkillen och jag, speciellt nu när han förstår 90 procent av sakerna jag säger och vice versa, eller ah, jag kanske förstår en femtedel men det är i vilket fall någorlunda tillräckligt!

blöhöhö, jag vill nästan lipa lite när jag tänker på att åka härifrån. och om jag inte hade vetat bättre så hade jag nästat trott att jag LÄNGTADE efter att få jobba imorgon. tur att jag har lite vett i skallen kvar osv osv



åh mysen. åh min englandsfavoritkille!

ikväll körde jag 45 minuter crosstrainer, hej och hå ba! för att fira detta, samt det faktum att jag åker hem till sverige imorgon, så ska jag nu

1. duscha
2. raka benen
3. kolla på masterchef
4. äta lakrits

... samtidigt.
go, simultanförmåga, go!

det funkar inte. jag skulle verkligen ha tränat idag, SKULLE ha gjort något nyttigt. men det kommer inte att gå. jag känner det. jag får städa rummet istället.

om två dagar ska jag hem till sverige, och hem till min älskade pojkvän. han vet inte om det än men jag ska laga awesome enchiladas till honom, precis likadana som jag lagade till middag idag, och så ska vi se ohälsosamt mycket på How I Met Your Mother. en snabbis till IKEA måste det bli så att jag kan dreggla lite över sängar, gardiner och andra interiörsprylar, för hoppa loppa snart får jag gå crazy!!!1!

mars kommer bli en mäktig månad. och makt, det är kunskap. kunskap är makt osv. låt oss därför starta mars på bästa möjliga sätt; med att lära oss något.

såå, visste ni att:

Det säljs fler trisslotter i september än någon annan månad på året?

Två tredjedelar av alla världens advokater jobbar i USA?

Författaren till Kama Sutra levde i celibat?

Mer än 2500 vänsterhänta personer dör årligen av att använda produkter anpassade för högerhänta?

om fem minuter är det mars.
undra om jag hinner borsta tänderna en sista gång, såhär i februari.