plus forty four

de senaste två veckorna har varit sådär perfekta. han har varit snäll, jag har varit på bra humör, och jag har för första gången på länge (ever?) verkligen gillat mitt jobb. nu får jag ångest över att tänka på att jag om mindre än sju veckor ska lämna honom för gott, för jag kommer ju sakna honom så, jag kommer att sakna honom något fruktansvärt. att lämna england kommer bli bland det svåraste jag gjort (och jag trodde aldrig att jag skulle säga så, men nu gör jag det i alla fall). vi har blivit så himla bra polers, lillkillen och jag, speciellt nu när han förstår 90 procent av sakerna jag säger och vice versa, eller ah, jag kanske förstår en femtedel men det är i vilket fall någorlunda tillräckligt!

blöhöhö, jag vill nästan lipa lite när jag tänker på att åka härifrån. och om jag inte hade vetat bättre så hade jag nästat trott att jag LÄNGTADE efter att få jobba imorgon. tur att jag har lite vett i skallen kvar osv osv



åh mysen. åh min englandsfavoritkille!