plus forty four

allting är precis som när jag lämnade det. det är som om tiden har stått stilla här hemma. jag sätter fötterna i samma fastfrusna avtryck när jag klättrar upp för snöhögen som jag gjorde sist gång, och alva skrattar framför mig. hon har kommit längre än vad jag har gjort. jag försöker komma ikapp, men det är svårt, och vi är på väg någonstans. jag jagar båda mina systrar över snön, mellan träden, utmed radhusen. det är kallt och det har börjat skymma, men de tänker visa mig något. de tänker ta mig till huset.

när vi kommer fram ser jag hur det lyser i fönstren i källaren. någon är där nere i tvättstugan. jag skyndar fram och får syn på pappa, en pappa som får syn på mig. jag vinkar febrilt, jag ler och springer in, in i hallen. gammalt trä och flagnande målarfärg som inte alls bekommer mig. möbler som för länge sedan sett sina bästa dar. det luktar inte ens hemma, men jag är lycklig ändå. home is where your heart is. jag har människor jag älskar runt omkring mig. 

sen så vaknar jag, utan att veta varför. bristerna och felen hinner ikapp mig. jag bor ju inte alls i det där huset. det är inte sena decemberkvällar i sverige längre. klockan är tjugo över åtta och jag skulle ha börjat jobba för länge sen.