plus forty four

jag var alldeles nyss trött och uppgiven över att jag måste jobba imorgon, när jag egentligen skulle ha varit ledig. visserligen så är det logiskt i och med att jag tar ledigt på fredag, men jag var ju trots allt inställd på att få slippa, och jag är en människa som har så oerhört svårt att ställa om mentalt. mitt hjärta gjorde dock en helomvändning när jag på kalendern räknade till inte mer än tjugo dagar kvar till hemfärd och då knep det till i magen, då ville jag krama tag i harrison och gosa ner näsan mot hans hals. han tycker inte alls om mig just nu och det vi har är så bräckligt, men jag vill ju ändå passa på medan jag är här. medan jag bor i london. medan livet faktiskt är enkelt och okomplicerat och oerhört, oerhört bekymmersfritt.

gud vad ledsen jag blev nu.
helvete vad jag kommer sakna london.
usch.