plus forty four

om exakt sex veckor så är jag hemma. det känns som en evighet men samtidigt så oerhört lite. och varje gång jag tvingas lämna sverige, så älskar jag det lite mer, för sverige är ett underbart land. jag ska aldrig mer bli hemmablind.

i fredags gick jag och viktor omkring inne på IKEA och bestämde vilka möbler vi ska köpa till lägenheten. vi har hittat en underbar soffa och en fin säng. vi hittade magnifika madrasser, för fyra papp styck. drömma kan man väl alltid göra (and I bet you dream som pretty sweet dreams in those things)

ikväll har jag dinerat med far och bror på victoria. det kändes konstigt, men det var trevligt. de har varit på fotboll här i london, för de passar på när jag lämnar stan ser ni. det var tråkigt att säga hejdå till dem men samtidigt inte hjärtskärande, för ingenting är tamejfasen hjärtskärande längre. jag har blivit så känslokall. det är som om gråten står och bankar inne i hjärtat men jag vägrar släppa ut den. jag ignorerar den. jag tillåter bara mig själv att känna två känslor nu för tiden och det är glädje och rädsla, främst den sistnämnda. jag kände aldrig rädsla förut men nu är jag mest rädd hela tiden. på tåget hem idag var jag övertygad om att jag skulle bli mördad på vägen mellan stationen och anerley park. enda gången jag inte är rädd är jag när jag flyger (och det är väl tur det, för det gör jag ju så jäkla ofta nu för tiden. jag hatar att flyga för att det är så tråkigt. idag var sista gången jag flög på väldigt, väldigt länge, bortsett från när jag ska flyga hem den sjuttonde. DÅ, kära vänner, DÅ kommer jag inte klara av att hålla inne tårarna).