några rader om besvikelse
när jag var liten så kollade jag alltid på teletubbies. eller ja, för att förtydliga, jag kollade alltid på teletubbies när det gick på tv. inte alltid som i flera timmar om dagen utan alltid som i alla de där tidiga mornarna när man steg upp, glad som en sol, och sprang ner till tv för att inte missa en enda minut. det var dagens höjdpunkt och varje sekund var en fest, utom de där inslagen i varje avsnitt när barnen skulle visa olika grejer.... fifan vad tråkigt det var. dessutom var man tvungen att genomlida det två gånger.
i alla fall så har de sedan en tid tillbaka sänt teletubbies på cbeebies här i england. det går ungefär när harrison äter lunch, så han brukar sitta klistrad medan jag kastar ett öga lite då och då. jag finner inte mycket nöje i det these days men varenda gång är det en sak som slår mig, en känsla som kommer krypande. och den känslan är besvikelse. varför, undrar ni då? är det insikten om att barndommens minne av ett fantastiskt tvprogram bara är en glorifiering av ett ganska enkelspårigt koncept som gör mig ledsen, eller det faktum att jag aldrig mer kommer vara fem år och typ döölängta efter teletubbies? att jag vill bli ung och dum och bekymmerslös igen?
nej, så är det inte, och faktum är att ingen av dessa saker har någonting med denna besvikelse att göra. jag visste sen innan att allt man tyckte om som liten egentligen är skit (musik, kläder, idoler) och jag är rätt nöjd med att ha blivit (nästan) vuxen. min tid som teletubbiesfan är förbi och jag sörjer icke, jag har gått vidare.
trodde jag.
strimman av besvikelsen som fyller mig varenda gång det där röret kommer upp och förkunnar att det är tid för tubby-byebye, det är inte mer än skugga av mitt åttaåriga jag. lik förbannat är den påtaglig och för en liten liten stund minns jag exakt hur det var att sitta där i soffan, en tidig helgmorgon, och inse att favoritprogrammet var slut, hur ont det gjorde. hur rädd man blev varenda gång ett rör kom upp, hur man fruktade att det just denna gången skulle säga att det var dags för hejdå, och hur glad man blev när det sa något annat.
hur besviken man blev när man hade rätt.
i alla fall så har de sedan en tid tillbaka sänt teletubbies på cbeebies här i england. det går ungefär när harrison äter lunch, så han brukar sitta klistrad medan jag kastar ett öga lite då och då. jag finner inte mycket nöje i det these days men varenda gång är det en sak som slår mig, en känsla som kommer krypande. och den känslan är besvikelse. varför, undrar ni då? är det insikten om att barndommens minne av ett fantastiskt tvprogram bara är en glorifiering av ett ganska enkelspårigt koncept som gör mig ledsen, eller det faktum att jag aldrig mer kommer vara fem år och typ döölängta efter teletubbies? att jag vill bli ung och dum och bekymmerslös igen?
nej, så är det inte, och faktum är att ingen av dessa saker har någonting med denna besvikelse att göra. jag visste sen innan att allt man tyckte om som liten egentligen är skit (musik, kläder, idoler) och jag är rätt nöjd med att ha blivit (nästan) vuxen. min tid som teletubbiesfan är förbi och jag sörjer icke, jag har gått vidare.
trodde jag.
strimman av besvikelsen som fyller mig varenda gång det där röret kommer upp och förkunnar att det är tid för tubby-byebye, det är inte mer än skugga av mitt åttaåriga jag. lik förbannat är den påtaglig och för en liten liten stund minns jag exakt hur det var att sitta där i soffan, en tidig helgmorgon, och inse att favoritprogrammet var slut, hur ont det gjorde. hur rädd man blev varenda gång ett rör kom upp, hur man fruktade att det just denna gången skulle säga att det var dags för hejdå, och hur glad man blev när det sa något annat.
hur besviken man blev när man hade rätt.
Kommentarer
Postat av: Mum
Hmmm Jag minns inte ens att du tittade på teletubbies, gick det ens när du var "liten".
Trackback
