plus forty four

nu är jag så slutligen hemma, och om bara en timma så är den här helgen officiellt över. det har varit en galet bra sådan och jag skulle återuppleva den tusen gånger om om det bara gick. statusuppdateringarna här på bloggen har varit mindre kvalitativa så jag tänkte summera helgen ordentligt, försöka göra den rättvisa. inga fylleinlägg så långt ögat når osv osv.

i fredags gjorde jag min sista normala arbetsdag. jag och harrison hängde lite i parken innan lunchdags, då jag mest låg och solade medan han sprang runt på gräsmattan med en fotboll. helt klart värd arbetsuppgift! på eftermiddagen fick vi hänga med värdpappan på en åktur i bilen och sommarvädret till ära körde vi nedcabbat. med undantag av balen var det längesen jag åkte cab, och jag hade nästan glömt hur vackert det är. vi återvände hem klockan sex vilket innebar att jag varken hann städa eller ge harrison mat, utan det var direkt upp på rummet för att göra sig iordning som gällde. halv åtta åkte jag från crystal palace och anlände i hammersmith (inte fulham!!) en timma senare.

som vanligt blev förfesten kalasbra (jag tror inte jag har varit på en dålig förfest en enda gång under sju hela månader). det rådde bieberfever på silverton road och ett antal facerapes senare begav vi oss fyllda utav vin och cider mot leicester square. bussresan avslutades i förtid eftersom en tredjedel av sällskapet blev akut kissenödig och vi hamnade på glamourösa bond street, där YSL fick stå som toasubstitut. så småningom hamnade vi på Zoo Bar och dansade tills vi var nöjda, samt köpte lite nyckelringar (HAHA!) och jag var bästa wingmannen ever. 

den obligatoriska nattamaten kom i form av friterad kyckling och pommes, köpt på något tattigt KFC-wannabe. sjukt god dock och sjukt bra med obegränsad mängd majonäs. på nattbussen var det såklart bråk och jag och johnna hamnade upp med ketchup all over the place (fast det var inte bråkets fel, det är bara för att vi är så klantiga). bästa N11 tog oss i princip hela vägen hem och sen efterfestade vi med begravningslåtar och fem minuter av notting hill (värt).

nu är vi hemma i hammersmith igen!! gårdagen var episk.
mot kinarestaurangen, mot parken, mot solen!

hej! min helg har varit kalas so far. igår blev det en värd utgång och idag har jag varit med och gjort en musikvideo. ikväll ska vi upp i norr på grillning, och sen ut. vädret is still going strong och jag har oövervinnerliga glasögon.

o

ÄLSKART

nää, skojar bara lite med er. älskar ju sverige asamycket!!!! sverige är bäst i världen och det kommer ändå bara regna hela sommaren här i england ändå (till skillnad från....? eh..??)

det enda som fattas är en strand.
jag ska bada så sjukt jävla mycket i sommar, spendera vareviga dag på gardesanna. köra päronen till jobbet tidigt på morgonen, ta en löprunda utmed slussarna, plocka upp den som vill bli upplockad och sen snabbhandla en picnik. mot beachen. I've got it all planned. 

så magad, nu när hela sommarmentaliteten har kickat igång så kommer det bli ÄNNU jobbigare att komma hem till sverige. där har ni ju bara vår än så länge, hur orkar ni vara så efter?!

gillar när man ska gå ner och hämta kvällsmat, och återvänder med flingor, äpple, morot samt en kall korv. det är ju kostcirkeln itself liksom.

blir så fuckin jävla sur btw. så fort jag tvättar mina sängkläder så smutsar jag ner dem. är det inte glassfläckar så är det bikinin(?) som typ smetar av sig(?!?) på överkastet, på framsidan, där det syns så jävla väl. jag skulle säga att det är en oljefläck av något slag och jag skulle också satsa pengarna på att fläcken inte går bort (fml!).

imorgon är det sista riktiga arbetsdagen, herregud hur sorgligt ÄR det på en skala? ska dränka mina sorger i rosevin på kvällen that's fo sho.

GUTEN NICHT

hela himlavalvet är fullt av flygplan these days. så har det alltid varit här i london, för vart man än vänder blicken så ser man ett plan på väg bort eller hit, men jag tänker på dem mer nu, fylls av en tomhetskänsla varenda gång jag ser dem. jag påminns om att det snart är min tur att lyfta från engelsk mark och jag vill säga det till lillkillen, jag vill varenda gång han pekar mot himlen och utbrister "plane!" förklara att snart ska jag härifrån, snart är det jag som sitter på det där planet. jag vill säga till honom att "jag ska lämna dig, förstår du det? jag kommer aldrig mer komma tillbaka, okej? fattar du?". jag vill fråga om han kommer sakna mig, om han ens kommer märka att jag är borta.

han tjoar, tjimmar, pekar och har sig. 
"plane, plane!". stora, uppspärrade ögon och lockarna på huvudet.
men jag säger aldrig något, det är inte lönt.

gårdagen var alldeles, alldeles underbar. jag och harrison spenderade två timmar i parken under förmiddagen, gick hem och åt varpå han somnade i ett par timmar. när han vaknat återvände vi och köpte varsin glass på caféet. han var sådär charmig och underbar som han kan vara om han bara vill, solen sken och försommarluften doftade av solkräm och nyklippta, gigantiska gräsmattor. det var tjugoen grader varmt, MINST, och jag brände mig visst på axlarna. när kvällen kom tog jag på mig löparskorna och tog en runda i tights och t-shirt, vilken var mer ambitiös än vad den var lång (rundan alltså, inte t-shirten). jag kom hem, åt, kollade sveriges mästerkock och kröp sedan som en perfekt avslutning på en perfekt dag ner bland nytvättade sängkläder. 

idag har inte varit helt fel den heller. vaknade upp till en lika solig dag som den föregående, och idag gick jag och lillkillen till badhuset här i crystal palace park. han älskade det och jag likaså. på vägen hem mumsade han russin medan jag traskade på i solskenet och så fort jag gett honom mat och fått honom i säng kilade jag ut på balkongen, med faktor tio i facet och trettio på axlarna. solkrämen som jag tog med mig när jag flyttade hit och som jag trodde var min by far mest onödiga sak, den har trots allt visa sig komma till användning, och i eftermiddag ska jag se om inte de där flipflopen kan få do there thang aswell.

mina återstående dagar här i london är snart nere på ensiffriga tal, hur sjukt det än känns, och imorgon gör jag min sista riktiga arbetsdag med lillkillen. nästa vecka ska jag skola in den nya aupairen och hon anländer redan på lördag, så tills dess måste jag ha gjort iordning i badrummet (ikväll!). jag ska påbörja avskedspresenten (också ikväll!) och helgen bjuder på fullspäckat schema. jag är fruktansvärt nervös över hur allting ska gå, samt hur det lilla problemet med packningen ska lösas... no way in a million years att jag kommer få med mig allt hem. usch, jag kommer att få magsår innan jag hinner härifrån, that's for sure.

sådär nu var det färdigwhinat om hur jobbigt allt är.

älskar hur lillkillen pekar på varenda mörkhyad kille som går förbi och kallar honom daddy.

åh vad livet är fint dagar som denna.

jag kommer sakna den här stan. jag kommer sakna dess nyanser och skiftningar, alla kontraster man börjar se när man har bott här ett tag. jag kommer sakna pulsen som finns under all betong, i skyskraporna, bland träden i primrose hill, jag kommer sakna den något så fruktansvärt.

jag inser nu att jag är dömd till en livslång längtan om att återigen få bo i london.

hemma. huvudvärk. trött som fasen. lite besviken, för huset som jag trodde var chris martins var inte det (failfailfail vems jävla hus fotade jag då?!)

jag ligger här och är nervös. drar mig lite för att åka, letar ursäkter för att slippa lyfta på arslet precis nu. jag ska åka, det är inte det, men inte nu. min favorit bland ord på tre bokstäver är ordet sen.

egentligen så är det ingen big deal. jag ska in till london, fota lite tunnelbanestationer, fixa med avskedspresenten till familjen. ska försöka hitta en nyckelring också, eftersom den befintliga är sönder. allt detta ska jag göra själv och jag antar att det är där som skon klämmer, men så har jag också en lång lista med ärenden och jag måste ta mig i kragen idag, vara effektiv. kan inte sitta och smutta chailatte på starbucks hur gärna jag än hade velat, i alla fall inte innan jag fått kryssat av lite saker.

regnar gör det dessutom utanför fönstret. jag har verkligen ingen pepp what so ever. måste spara pengar också, fan livet, kom igen nu! lite fest, tack.

varför är lusten att skriva som allra störst när orden som längst bort? varför sitter jag och söker inspiration, varför griper jag desperat efter halmstrån, bilder, tidningsartiklar; allt som kan bli en anekdot eller ens det, I settle för ett par rader liksom. 

så jag går in på min gamla blogg, och letar upp dagens datum. fast förra året. den fjärde april 2010. tänker att jag ska hitta menlösa inlägg och det vanliga gamla tjatet om allt och ingenting, men det gör jag inte, jag springer rakt in något mycket större. jag inser plötsligt att det är exakt ett år sedan som jag och viktor gjorde slut (i en vecka) och jaha ja, där ser man. tiden går, men somliga saker består. på bloggen.

därför vill jag hälsa något till mitt exakt ett år äldre jag (för kanske har jag inspirationsbrist denna dagen även 2012!); men jag kommer faktiskt inte på något. ta hand om dig själv och fånga dagen osv.

det får duga.

nu börjar det, på riktigt.
nu börjar De Sista Veckorna och jag är livrädd. i flera månader har jag som försvarsmekanism trängt undan en massa känslor, men förr eller senare så måste de ut. jag har också galet många saker jag behöver göra innan jag åker härifrån, varav en del gör mig orolig eller nervös, och jag har stundtals börjat känna mig outhärdligt ensam utan att riktigt kunna förklara varför. när viktor åkte idag gjorde hela magen ont och jag tror att det var en bråkdel av det där jag har blundat för som slutligen hann ikapp mig, men det är fortfarande mycket kvar. jag är helt outstanding på att måla fan på väggen men någonting säger mig att de sista fjorton dagarna kommer att bli de jobbigaste under hela london-kapitlet. 

när jag sett viktor försvinna utmed perrong sjutton så styrde jag stegen mot tunnelbanan, mot district line. när tårarna torkat kändes allting genast lite lättare och jag var inte alls övertygad om att jag skulle bryta ihop, i alla fall inte tills jag insåg att det var signalfel i hammersmith och mitt tåg helt plötsligt divertades till wimbledon. fick hoppa av på south kensington, ta nytt tåg till earls court och sen picadilly till hammersmith (vet att det här är feckin grekiska om man inte är välbekant med tunnelbanesystemet, men whatevöh!). under den korta resan mellan earls court och slutdestinationen fick jag smaka på storstadsträngsel när den är som bäst, då jag knappt kom in och likt björn gustavsson ännu mindre kom ut. bussarna tajmade dåligt så jag gick från tubestationen till johanna och när jag väl kom fram, då fick jag äntligen lite välbehövt häng med fina brudar jag inte har sett på evigheter. helgen har varit helt underbar, för viktor är ju som bekant helt underbar, och ööh ja nu spårade det här inlägget ur lite ju, skulle ju whina om hur jobbigt allt är men äh

ena stunden känns allting ohanterbart och tungt
i nästa så dealar man bara med det.

nu kör vi hela vägen in i kaklet.

star och chillar pa iStore. pa en 20.000-kronorsdator. fett.