plus forty four

ibland frågar jag mig själv vad det allra värsta med att bo i england är. svaret brukar vara ganska varierande, lite beroende på humör och feeling. ibland är det absolut hemskaste att engelsmännen inte har någon lakrits, ibland är det att man är så lågt ifrån människor man älskar. det kan vara banala ting, men också ganska jobbiga saker. en sak som jag i helgen insåg att jag lider ganska mycket av är känslan av att aldrig riktigt känna sig hemma. london är väl teoretiskt sett mitt hem just nu, men på ett flyktigt och tillfälligt sådant, och i sverige har jag svårt att känna mig trygg. så fort jag är i sverige nu för tiden vet jag att det bara är temporärt, att jag snart ska därifrån, och så fort jag nuddar svensk mark börjar den fruktade nedräkningen. "nu är det bara 2 dagar kvar tills jag måste åka tillbaka". "nu är det bara en". jag vill kunna slappna av, inte räkna dagar. just nu räknar jag dagar jämt, och det är jobbigt. det tar energi. men jag räknar och räknar lik förbannat, räknar dagarna tills jag får se viktor igen. tills marie åker hem. tills mamma kanske kommer, och tills jag får flytta hem igen (men jag vet inte ens när det blir).

sen när jag väl flyttar hem till sverige för gott så är allting förändrat. mitt rum finns inte kvar, det har alva fått. jag kommer att bo i det rum som numera servar som gästrum, och hur känner man sig egentligen hemma i ett sånt? till råga på allt är även det tillfälligt, eftersom jag till hösten ska flytta igen, och då måste jag adressändra. i hela mitt liv (i alla fall den del som jag minns någorlunda tydligt) så har jag bott i härstorp men även det ska förändras, även det ska bytas ut och inte nog med att jag inte längre kommer bo på riktigt i det där huset som jag älskar, jag kommer inte ens vara skriven där. att adressändra kommer att bli det sista, avgörande steget på min väg bort från livet som jag en gång kände det, och det, kära vänner, det kommer bli hjärtslitande.

egentligens så finns det bara en bra grej med allt det här. eller nä, fel av mig, det finns säkert fler, men jag är å andra sidan alldeles för ledsen för att se dem. just nu kan jag bara se en enda bra sak med den här soppan och det är att när jag väl adressändrar, och när jag väl flyttar hem för gott, så kommer det att finnas ytterligare en variabel med i denna ekvationen. det kommer nämligen att finnas en lägenhet i linköping, en alldeles underbar etta som jag fick skåda nu i helgen, till mitt och viktors förfogande. vi har tackat ja till den nu och den första april så blir den vår. jag ska bli sambo och förhoppningsvis så innebär inte detta bara att jag kommer få vakna upp varje morgon bredvid honom som jag älskar (istället för hundratals mil därifrån), det kommer förhoppningsvis även innebära att jag för första gången på väldigt länge återigen har något som jag kan kalla för mitt hem. jag blev kär i lägenheten i samma ögonblick som jag såg den och jag tror att den har potential att bli en väldigt efterlängtad fixpunkt i mitt liv, en plats där det inte finns några dagar att räkna ner och inga farväl att frukta.