plus forty four

onsdagkväll. står vid biljettautomaten på Penge West och ska toppa upp mitt oyster (translation för icke-londoners; ska fylla på mitt buss/tunnelbanekort). jag väljer att toppa upp med 10 pund, och matar in en tjugopundssedel i automaten. so far so good, för den accepterar snällt mina pengar, och sen måste jag bara blippa kortet en gång till för att pengarna ska laddas på. numera rätt van vid detta (annat var det i början, då höll jag på att glömma detta avgörande steg både en och två gånger) så gör jag det jag ska, men upptäcker till min irritation att detta inte fungerar. "det är något fel på ditt oystercard" deklarerar maskinen, och för en stund tror jag att jag precis kastat tio pund i sjön. helvete då, svär jag för mig själv, men maskinen betalar efter ett litet tag tillbaka pengarna. förvånad över att mitt kort inte funkar, vilket aldrig hänt mig förut, så bestämmer jag mig för att försöka en gång till. jag tänker då fan inte ge mig, liksom! 

denna gång väljer jag att fylla på med två pund istället. jag gör om hela proccessen, och upptäcker att jaha ja, nu funkar det minsann. då är det väl bara att fylla på med åtta pund till tänker jag

men DAMDAMDAM, kamrater
det är då det händer!!
då händer miraklet som ingen är där för att bevittna (för jag är själv på tågperrongen denna mörka, alldeles magiska onsdagskväll)
plötsligt har jag 12 pund på mitt oystercard.

maskinen betalade tillbaka mina 10 pund, men lade samtidigt på lika mycket på mitt oyster, TROTS att den sa till mig att det inte funkade. oförståendet går över i lycka, som snabbt växer till eufori, och jag konstaterar nöjt att det här måste vara guds sätt att be om ursäkt för att han gav mig en sån tuff tisdagskväll alternativt karma (serves TFL damn right, så jävla mycket pengar som dom mjölkar oss på!)

happy brud var jag iaf, och är fortfarande, för detta kommer jag kunna leva på länge! det är ju sånt som never ever händer mig