two bottles of wine
idag var det sjutton dagar sen jag lämnade kvar mamma, pappa, klara och alva i entrén till Göteborgs City Airport, och begav mig ut på nya äventyr. såhär i efterhand förstår jag inte hur jag klarade av det, och jag började faktiskt gråta lite nu när tänker tillbaka på det, trots att hemlängtan lyser med sin frånvaro denna kväll. jag grät ju inte ens när jag åkte, även om det var väldigt nära precis innan jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen, så vart kommer alla dessa tårar ifrån? varför gråter jag nu?
sjutton dagar är inte en fruktansvärt lång tid, i alla fall inte ur vissa perspektiv. allt är i och för sig relativt, men lite grovt räknat så har jag drygt 240 stycken kvar innan jag beger mig hem för gott. det känns bra, även om jag då och då freakar ut, och jag ångrar inte längre mitt beslut. över lag är jag till och med nöjd med att ha en liten toddler, trots att han inte pratar så mycket, för när han kikar ner i min urringning och säger "booo" så smälter jag lite inuti. eller när han spänner hela kroppen och gör russinface, eller när han dansar, eller när han vill sitta i mitt knä och bläddra genom angels&demons i tio minuter tills mina lår somnar och jag måste lyfta bort honom, tja, då är jag glad ändå. no hard feelings här inte (bara ibland, jag HATAR när han provocerar mig).
hemlängtan har kommit och gått i vågor, och jag förnekar inte att det har varit jobbigt. det har till och med varit skitjobbigt. jag har varit jätteledsen och velat hugga av min högra hand bara för att få åka hem, och jag har känt mig fruktansvärt, förintande ensam i en stad på 13 miljoner. det finns säkert någon passande bokstavskombination för människor som mig, men jag blir fruktansvärt stressad när jag inte förstår mig på infrastrukturen, och när ljuset väl gick upp för mig och jag insåg hur bussar och gator och allt det där hänger ihop, då var det som om en stor tyngd lyftes från mina axlar. nu kan jag ta mig (nästan) vart jag vill, för jag vet hur man kirrar ett travelcard, och jag vet att man ska stå till vänster i rulltrappan om man tänker stå still och inte vill bli överkörd.
så idag, när jag kröp upp i soffan framför tv:n med en tallrik köttfärssås i knäet, så frågade jag mig själv om livet här i London hade kommit att bli som jag förväntade mig.
jag visste inte vad jag skulle svara.
jag sa att jag var lycklig, iaf
och att det nog var ett ganska bra tecken trots allt.
(jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget)
sjutton dagar är inte en fruktansvärt lång tid, i alla fall inte ur vissa perspektiv. allt är i och för sig relativt, men lite grovt räknat så har jag drygt 240 stycken kvar innan jag beger mig hem för gott. det känns bra, även om jag då och då freakar ut, och jag ångrar inte längre mitt beslut. över lag är jag till och med nöjd med att ha en liten toddler, trots att han inte pratar så mycket, för när han kikar ner i min urringning och säger "booo" så smälter jag lite inuti. eller när han spänner hela kroppen och gör russinface, eller när han dansar, eller när han vill sitta i mitt knä och bläddra genom angels&demons i tio minuter tills mina lår somnar och jag måste lyfta bort honom, tja, då är jag glad ändå. no hard feelings här inte (bara ibland, jag HATAR när han provocerar mig).
hemlängtan har kommit och gått i vågor, och jag förnekar inte att det har varit jobbigt. det har till och med varit skitjobbigt. jag har varit jätteledsen och velat hugga av min högra hand bara för att få åka hem, och jag har känt mig fruktansvärt, förintande ensam i en stad på 13 miljoner. det finns säkert någon passande bokstavskombination för människor som mig, men jag blir fruktansvärt stressad när jag inte förstår mig på infrastrukturen, och när ljuset väl gick upp för mig och jag insåg hur bussar och gator och allt det där hänger ihop, då var det som om en stor tyngd lyftes från mina axlar. nu kan jag ta mig (nästan) vart jag vill, för jag vet hur man kirrar ett travelcard, och jag vet att man ska stå till vänster i rulltrappan om man tänker stå still och inte vill bli överkörd.
så idag, när jag kröp upp i soffan framför tv:n med en tallrik köttfärssås i knäet, så frågade jag mig själv om livet här i London hade kommit att bli som jag förväntade mig.
jag visste inte vad jag skulle svara.
jag sa att jag var lycklig, iaf
och att det nog var ett ganska bra tecken trots allt.
(jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget)
Kommentarer
Trackback
