plus forty four

jaha... den här bloggen blev ju inte riktigt som jag hade väntat mig att den skulle bli. jag trodde det skulle bli en jäkla massa bilder och en jäkla massa roliga texter om alla roliga saker som jag har hittat på, men allt jag känner är en fruktansvärt tomhet och en längtan efter något obestämbart. lusten att blogga blir därefter och den här känslan (vad det nu än kan var) förtar det roliga ur livet, jag kan liksom inte glädjas åt allt som sker!

problemet är att min vardag numera helt står på ändan. vardagen som jag en gång kände den är borta med vinden och istället står jag med ett antal bitar som måste byggas ihop till ett fungerade urverk. jag vet inte vart jag ska börja bygga, jag har inte ens packat upp mina resväskor som fortfarande ligger kvar på golvet. det här är jävligt, jävligt jobbigt och jag hoppas att allting snart förändras (på ett eller annat sätt). samtidigt vill jag inte klaga, för samtidigt så vill jag vara glad, men det är svårt att vara positiv när man undrar om man verkligen gjorde rätt. skulle jag verkligen ha valt en familj med ett barn som bara är 1½, för jag saknar ju att leka med ungar i typ alvas ålder? och skulle jag verkligen ha åkt till london, stan är så jävla stor och det skrämmer mig att en enkel busstur plötsligt blir ett äventyr som kräver att jag uppbringar både styrka och mod för att orka med? att säga sig på en buss när det är kolsvart ute, även om klockan bara är nio, och inte ha någon aning om vart du är på väg, vart du landar och hur du ska ta dig hem, det är läskigt.