plus forty four

idag gjorde jag mig själv stolt. jag tog tjuren vid hornen, gick ner till köket och sa precis som det var, att jag var sårad. jag lyssnade på det han hade att säga, ända tills tårarna började trilla över mina kinder, och då stod jag kvar, fast besluten att visa honom precis hur jag kände. på något sätt så måste det ha fått honom att inse hur jag verkligen mådde, och för en gång skull så fann jag någonting av värde i det han sa. han sa förlåt, han sa att vi skulle försöka börja om på nytt och när vi var klara, när det som behövde sägas var sagt, så bad han att få ge mig en kram. det överrumplade mig, eftersom han redan första dagen klargjorde att han i princip aldrig kramade människor, men det var utan tvekan ett fint ögonblick i mitt liv och jag måste medge att jag när lämnade huset gjorde det med en euforisk känsla av stolthet och styrka. mina ögonfransar var fuktiga, men mascaran på plats, och jag konstaterade stilla att allting visst händer av en anledning, hur svårt det än ibland kan vara att tro det.

så summa summarium; om du har någonting på hjärtat så säg det, direkt. jag som person har fruktansvärt svårt att dölja mina känslor, och det på gott och ont, men jag har insett att det för min del är lika bra att lägga alla korten på bordet. ibland kan det vara jäkligt jobbigt, och visst var jag nervös precis innan jag skulle prata med honom, men man tjänar på att göra det
man tjänar på att just fucking do it
precis som Nike-reklamen så klyschigt uppmanar oss att göra!