plus forty four

jag tappade en ögonfrans, placerade den på fingertoppen och blåste sedan iväg den. jag önskade att allt det här skedde av en anledning, att något gott skulle komma ur det här. jag såg mig själv i spegeln när jag gjorde det.

plötsligt så började jag till min stora förvåning att gråta. för alltså, vad finns det egentligen för anledning? jag blir behandlad som skit av pappan, och jag finner inga ursäkter för hans uppträdande. må hända att det i det långa loppet kommer att göra mig starkare, men just nu känner jag mig upptryckt mot en vägg, oförmögen att göra något som inte kommer att få konsekvenser. jag tänker dock inte låta honom sätta sig på mig, jag tänker tala om för honom att det är oacceptabelt. ikväll ska jag prata med claire, och sen så får vi ta det därifrån.

för jag må bara vara 18 år, men jag är inte den lilla korkade tjej han vill att jag ska vara. jag har en egen talan, faktiskt. om det skulle bli så att jag lämnar familjen ska han få höra precis vad jag tycker, vartenda ord. det förtjänar han. tills dess tänker jag gråta på mitt rum, försöka att hålla honom på avstånd rent mentalt och innan jag drar till bromley hälsa honom hur jäkla mycket han sårar mig, gång på gång.