plus forty four

jag ringde hem igår, medans harrison sov. jag hade en stor klump hemlängtan i halsen, och ville prata med pappa, som hade opererat sig. han berättade om det, om hur sjuksköterskorna hade gett honom en spruta som fick honom på fredagshumör. jag tycker det är läskigt med operationer, men han mådde tydligen bra, och sen, tja, sen så började jag föga förvånanade att gråta. jag ville gråta hela måndagen men fick det inte ur mig, så när pappa vänligt frågade hur det var med mig så blev det gnistan som slutligen tände eld på alla lättantändliga, hälsovådliga ångor. han pratade och jag lyssnade och han sa allt det där som jag så himla mycket behövde höra. han är inte så mycket för stora ord, min far, men det finns en genuitet i allt han säger som gör att man verkligen lyssnar. det är klart att det känns tomt när man efter att ha gått på endorfiner non stop i en hel helg återvänder till vardagen, återvänder till en unge som bråkar, men det är inte mer och göra än att bita ihop och kämpa på. jag är säker på att jag kommer klara det, och faktum är att det redan börjar kännas bättre, jag behövde nog bara ringa hem och få lite support. nu ser jag jättemycket fram mot IKEA, och hoppas bara att jag lyckas klura ut hur fasen man ska knyta den där slipsen.