blödigt värre

jag ska ringa farmor nu.
jag saknar henne. jag vet inte riktigt vad det ska bli än, men hon ska få den finaste julklappen av alla. av någon skum anledning så börjar jag numera gråta så fort jag tänker på familjen därhemma, och på att åka hem, på att de om tio ynka dagar kommer hit. jag tror att det är glädje, men jag vet inte, och jag mår ju faktiskt ganska så bra i övrigt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0