wind it back again

konstaterar nöjt att jag inte behöver göra några situps ikväll, för jag har ju stått och skrattat tjugo minuter på raken på en tågperrong i norwood. när någonting krånglar söker sig londonbor automatiskt till personer i reflexvästar, vilket är jävligt kul, och inte är londonbor särskilt högljudda av sig heller. det är inte lika kul, men jag har börjat vänja mig vid hatiska blickar nu, för det är fruktansvärt ovärt att bry sig om. kommer vakna med världens sexpack imorgon och det är det enda som matters åså

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0