plus forty four

Jag heter Louise. Louise Lindberg. Jag är inte jätteförtjust i mitt förnamn, men desto mer glad över mitt efternamn. Mitt mellannamn tycker jag är jättefult och jättetantigt, och skulle därför aldrig haka på trenden att skriva ut det på facebook. Jag är 18 år och fyller år på nyårsafton, vilket inte alltid är så jäkla party som det låter. När jag blir 19 kommer jag bli ledsen, för jag vill inte vara 19. 19 känns som en värdelös ålder. Jag gillar att vara 18, vilket är precis mellan vuxenvärlden och ungdomens bekymmersfria dagar. 19 är en förbannelse. Det enda som är värre än 19 är 17. Jag kommer inte ihåg jättemycket ifrån min tonårstid, typ när jag var 13-14. Jag var nog rätt tråkig på den tiden. Jag gillar att tänka att jag för varje dag som går blir lite, lite mer som jag vill vara (typ spontan, härlig, äventyrlig och you name it, och så ytterligare en massa positiva adjektiv efter det...)

Jag är född på BB i Trollhättan, vilket är en stad jag inte alls har anledning att hata. Jag förstår inte folk som säger att de hatar städer, utan fördömmer dem snarare, mest för att jag tycker att det är så jäkla patetiskt att sitta och säga att man "hatar Trollhättan, sån jävla håla va, fan vad jag hatar den här jävla skitstaden". Jag tror att människor som säger så gör det för att de innerst inne vet att de aldrig kommer att komma därifrån. Jag däremot har redan lämnat Trollhättan. Inte för gott, men för ett tag. Jag bytte ut det mot London istället, vilket är rätt annorlunda, och jag gillar de städerna på olika sätt. Mest av allt gillar jag dock mitt hus hemma i Sverige. Det är min absoluta fristad. Om vårat röda trähus med vita knutar brann ner skulle jag gråta hjärtat ur kroppen och troligtvis känna mig som en helt annan (och svagare) människa. Jag hoppas att det never ever händer.

Nu måste jag förresten sova, fortsättning följer imorgon.