plus forty four

vi stod där i studion ett tag och väntade. värmde upp till black eyed peas och kings of leon, shakade loss lite smått. jag tog av mig kavajen för att den var alldeles för tajt att röra sig i. det var inte överdrivet trångt, men fortfarande mycket folk och framför allt långa killar, det var tamejfan långa killar överallt. ibland är jag glad över att jag är rätt lång. ställde jag mig på tå såg jag nästan hela scenen, som kanske var en sisådär fem meter framför oss. det var en fin scen, med ett väldigt fint piano. sådan pianist sådant piano, liksom, och plötsligt stod han där, vid sidan av. plötsligt befann vi oss i samma rum, jag och chris martin. for the record är han trettioåtta gånger snyggare i verkligheten, och han har karisma som ingen annan. jag är inte mycket för idoldyrkan, men jag trodde för ett kort ögonblick att jag skulle tappa fattningen. när allting drog igång var jag sedan fast i ett stadie av total oförståelse, oförmögen att inse att jag i detta tillfälle upplevde något alldeles, alldeles magiskt. jag grät inte, hade knappt fjärilar i magen. jag tänkte mest att jag hade jävligt ont i armarna efter allt klappande. det var som om jag inte ville tillåta mig själv att förlora mig i ögonblicket, eftersom jag ända fram tills dess förnekat att det skulle komma. jag hade förbjudit alla tankar, allting. det var svårt att ställa om. och där satt han, vid sitt piano. sådär alldeles häpnadsväckande vacker, så jordnära. en människa med glimten i ögat. the jesus of uncool, som Rolling Stones sa.