plus forty four

in i det sista förnekade jag att det skulle hända. av rädsla att bli besviken vägrade jag tro att det skulle ske, och även om jag var nervös de sista minuterna innan jag åkte (och när jag väl åkte) så präglades dagen av ett slags sällsamt distansierande ifrån vad jag egentligen upplevde.

en vecka tidigare hade jag vunnit biljetterna. spelningen var mitt på dagen, vilket innebar att det låg på arbetstid. jag frågade snällt om jag fick ledigt, höll utan att riktigt våga mina tummar. när jag fick klartecken på måndagen vågade jag fortfarande inte ställa in mig på någonting. tåg kunde krångla, kanske skulle vi komma för sent. insläppet började ju vid tolv och jag skulle enligt beräkning tidigast kunna vara där halv ett. med lite flyt hann jag dock med ett tidigare tåg, vilket innebar några intjänade minuter. det är fruktansvärt jobbigt att resa när man är stressad, eftersom man med sin mentala styrka hela tiden försöker få tåget/tunnelbanan att gå fortare. jag åkte från penge west till canada water, där jag hoppade på jubilee line till bond street. från bond street tog jag sedan central line till white city, och överallt sprang jag. mellan plattformer, upp för trappor. jag tänkte att det som var menat att hända, det skulle ske, och inte förrän jag och johanna stod i kön utanför BBC vågade jag acceptera att ödet faktiskt spelade för min favör. efter att ha fått ett klistermärke på biljetten, gått igenom en säkerhetskontroll likt den man gör på flygplatser och slussats in i en stor väntsal/caféteria så började den stora nedräkningen. due to ljudproblem fick vi vänta en timma längre än beräknat, men vi kikade runt lite i BBC-affären och jag inhandlade en jättefin julklapp. sedan radades vi upp på led, och fick marschera genom korridorer och dörrar samt utomhus. ungefär kvart över två stod vi på gränsen, precis utanför studion, och plötsligt var det som om all verklighetsförankring gick av.