plus forty four

få saker är så mentalt ansträngande som att leva i ovisshet. jag kollar först bbc:s väderrapport, sedan yr.no och sist smhi. det är en ritual som upprepas, gång på gång, och ibland går det bara tio minuter mellan varven, även om jag vet att ingenting har förändrats. jag gör det med lika delar hoppfullhet och självplågan, men uppgivenheten finns där hela tiden. uppgivenheten har satt sig i mitt hår, i mina kläder, precis som cigarettrök.

jag vet att jag borde packa, men det tar emot, det tar emot att låtsas som om allting är bra. jag vill egentligen inte ens åka till heathrow imorgon kväll, eftersom det skulle vara att ge efter, att blotta halsen och säga att "okej, jag gick på det, jag trodde jag skulle få åka hem". jag vill inte ge dem det. förnedring, det är vad jag kommer känna, förnedring och hopplöshet. irritation. sån jävla sorg över att den julafton som skulle bli den bästa någonsin, kanske inte kommer att bli av över huvud taget. det här är första gången jag gråter över det. fan ta livet, ibland.

det bästa är att inte ta ut sorgen i förskott, acceptera att det inte finns något man kan göra. men det, kära vänner, det är så jävla lätt att säga när man sitter där i köket hemma i härstorp, det är så jävla lätt att säga när man har sitt på det torra. att däremot vara positiv när risken finns (och är överhängande) för att på julaftons morgon vakna upp, inte bredvid viktor som planerat, utan i en överfull flygplansterminal, det är ingenting man gör i en handvändning. det kräver ett jävla psyke, ett psyke som jag inte har. ni kan säga vad ni vill, jag kommer ändå inte låtsas om att allting kommer lösa sig.

senaste rapporten från bbc är snö på onsdag.
de bytte igår till snöblandat regn, till och med duggregn, men nu är det alltså back to basic. back to misery. tillbaka till att packa väskan, och packa den smart. det blir ombyte, tandborste, mobilladdare och hela köret i handbagaget.