plus forty four

hela himlavalvet är fullt av flygplan these days. så har det alltid varit här i london, för vart man än vänder blicken så ser man ett plan på väg bort eller hit, men jag tänker på dem mer nu, fylls av en tomhetskänsla varenda gång jag ser dem. jag påminns om att det snart är min tur att lyfta från engelsk mark och jag vill säga det till lillkillen, jag vill varenda gång han pekar mot himlen och utbrister "plane!" förklara att snart ska jag härifrån, snart är det jag som sitter på det där planet. jag vill säga till honom att "jag ska lämna dig, förstår du det? jag kommer aldrig mer komma tillbaka, okej? fattar du?". jag vill fråga om han kommer sakna mig, om han ens kommer märka att jag är borta.

han tjoar, tjimmar, pekar och har sig. 
"plane, plane!". stora, uppspärrade ögon och lockarna på huvudet.
men jag säger aldrig något, det är inte lönt.