plus forty four

egentligen skulle halloweenfirandet tagit sin början i fulham för att sedan fortsätta på en hemmafest, men i sann london-anda omkullkastades planerna av olika anledningar. likadant blev det med plan b, och c och d... och ja, ni fattar, det blir ju liksom ALDRIG som man har tänkt sig här i livet. riktigt bra blev det dock, så summa summarium blev halloween lyckat, även om jag lyckades glömma min fina fjäderboa och därmed förlorade hela kostymgrejen. 

runt halv sju drog jag bort till clapham för att möta fredrica. tanken var att vi skulle hem till henne för att byta om, och därefter dra vidare till fulham. istället fastnade vi vid köksbordet med mat och lite vin, och tiden rann iväg utan att vi egentligen hängde med på det. efter några tappra försök att få tag på fulhambrudarna gav vi upp och beslöt oss för att vänta in jessica the babysitter istället, för att gemensamt ta tempen på nattlivet i clapham. halv tolv var trion komplett, och vi knallade ner till junction där vi ställde oss i kön till clapham grand. efter en smått konfunderande id-check hos dörrvakten kom vi in och herre min skapare säger jag bara, jäklar vilket ställe sen!!

clapham grand är nämligen, enkelt förklarat, en ombyggd gammal teater. i mitten är ett stort dansgolv med sådana där plattor som blinkar i olika färger, och utmed väggarna finns fina gamla balkonger där folk står och dansar/dricker/hånglar. det är högt i tak, hela stället andas nostalgi och charmig smuts blandat med fulla rika vita människor (dagen i ära i kostymer!) och jag bara woooow, liksom, jag var så härligt överväldigad. min fantasiföreställning av en riktig nattklubb var ett verkligt faktum framför mina ögon och även om jag nu var helt nykter så kände jag mig nästintill rusig. allting var så påtagligt exotiskt, nästan som en annan värld, där det snygga folket nu dansade runt i diverse halloweenoutfits, den ena mer påkostad än den andra. jag log på insidan hela kvällen och tyckte livet var kalas, tyckte jag var så lyckligt lottad som fick vara mitt uppe i allt det här. vi var nog de yngsta på hela klubben, där medelåldern snittade på tjugosjunågonting, men vad spelar det för roll när man kan skratta åt alla dumma vuxna människor som dansar runt utklädda till pirater, tigrar, superhjältar, mumier, twisterspel och you name it... det var så jävla ballt hallååååå!!

halv tre drog vi till mcdonalds, unnade oss fettomat och skiljdes sedan åt för att gå hem och sova. jag sov över hos fredrica, som bor i landets finaste hus my word, so don't get me started on that one liksom, PLUS att hon har världens gulligaste katt. allt ståhej till trots blev kvällen himla lyckad och ibland är det ingen ide att försöka hålla ihop alla planer när de spricker i sömmarna, just go with the flow and heart typ

herre vad trött jag är ska lätt duscha nu

idag fick jag tjugo pund extra!!! jag vet inte varför, men när jag kom upp till mitt rum hängde det en blåskimrade sedel fastklämd i dörren, och jag bara whaat!!! jag blev så himla glad. jag undrade varför. jag kände mig oförtjänt av det (men tacktacktack så himla mycket!)

:D

för första gången på ett par gråmulna dagar är det solsken ute, och jag ska ut och jogga en sväng. innan frukost, that is, så vänta er inte mer än typ tio minuter/en kilometer (but jogging it is indeeed, och det är faktiskt det som räknas!!!)

för två veckor sen köpte jag jelly beans på harrod's, med avsikt att skicka hem dom till familjen i sverige. detta åtagande har dock inte gjorts än, och eftersom de ändå kommer hit om en vecka så känns det nu ganska onödigt. de kan ju faktiskt köpa sina egna jelly beans, och jag kan ju faktiskt få äta upp dom jag har! att behålla presenten för mig själv känns visserligen lite snålaktigt, och jag står i valet och kvalet mellan att göra det eller ej, men äh, va fan, mina pringles är ju slut och jag typ döööööör efter lite sötsaker! som marie säger, det är synd om mig för jag är så långt bort ifrån sverige och då får jag tröstäta, till och med sånt som var menat att ges bort!!!

du gör mig till världens lyckligaste tjej, viktor, och det trots att du är över hundra mil härifrån. det här med långdistansförhållande hamnar nog någonstans bland det värsta jag har gjort, men samtidigt också bland det bästa, eftersom jag blir så fruktansvärt lycklig så fort du sitter där och fånler i webkameran (och jag fånler tillbaka)

jag har cr-r-r-avings.

måste ha somnat framför top model igår, eftersom jag när jag vaknade fann datorn liggandes i sängen i viloläge. idag ska vi iväg till westfield, stans största shoppingcenter, och att säga att jag är pepp är väl inte direkt någon överdrift!

jag ska se på top model nu.
för första gången på mer än en månad ska jag, louise (fortfarande icke-rökarn), återförenas med tyra banks och mrs J och intrigerna och photoshootsen och åhåhåHÅÅ, vad jag har saknat det, jag är som en unge på julafton!!!

har slutat för dagen. lyssnar på bright eyes, och inhalerar/exhalerar rök.
det är ett gammalt packet, nästintill orört.

jag öppnar balkongdörren och lutar mig över räcket.
uppskattar altituden till drygt tjugosisådär meter.

idag har varit en sån där fruktansvärt jobbig dag, när harrison hela tiden står på kanten till att börja gråta. han kan skratta och vara glad, men plötsligt blir han bara jättegrinig och otröstlig och jag vill bara ge upp och åka därifrån. man trippar på tå, livrädd för att göra någonting som ska göra honom upprörd, och jag känner att jag gör allt i min makt för att göra honom lycklig, att jag har sålt min själ och bara kan fokusera på honom, honom och åter honom. visserligen kan hans humör bero på att han är sjuk, och han fick gå till doktorn tidigare idag, men det är fortfarande jättejobbigt och jag tar allt han gör personligt även om jag verkligen inte borde. jag har varit på dåligt humör hela morgonen och har svårt att hitta några större ljuspunkter, även om jag vet att de finns där.

tja, det var väl en liten update.

som om du hade tankarna på helt andra håll, ungefär, och nu när jag har sett det med egna ögon så har jag inga större svårigheter att föreställa mig vad som teoretiskt skulle kunna hända och vad som logiskt sett nästan borde hända.

jag ringde hem igår, medans harrison sov. jag hade en stor klump hemlängtan i halsen, och ville prata med pappa, som hade opererat sig. han berättade om det, om hur sjuksköterskorna hade gett honom en spruta som fick honom på fredagshumör. jag tycker det är läskigt med operationer, men han mådde tydligen bra, och sen, tja, sen så började jag föga förvånanade att gråta. jag ville gråta hela måndagen men fick det inte ur mig, så när pappa vänligt frågade hur det var med mig så blev det gnistan som slutligen tände eld på alla lättantändliga, hälsovådliga ångor. han pratade och jag lyssnade och han sa allt det där som jag så himla mycket behövde höra. han är inte så mycket för stora ord, min far, men det finns en genuitet i allt han säger som gör att man verkligen lyssnar. det är klart att det känns tomt när man efter att ha gått på endorfiner non stop i en hel helg återvänder till vardagen, återvänder till en unge som bråkar, men det är inte mer och göra än att bita ihop och kämpa på. jag är säker på att jag kommer klara det, och faktum är att det redan börjar kännas bättre, jag behövde nog bara ringa hem och få lite support. nu ser jag jättemycket fram mot IKEA, och hoppas bara att jag lyckas klura ut hur fasen man ska knyta den där slipsen.

det blev filmkväll ihop med claire och m-a, och istället för att se black hawk down så blev det faktiskt law abiding citizen. trots att jag har svårt att hänga med i alla juridiska termer så var den riktigt, riktigt bra, ungefär som en lightverision av saw, och jag ger den fyra steak&kidneypies utav fem möjliga.

på en bra blogg (tenminutedream) hittade jag en annan bra blogg (den här).
sorgligt är dock att jag sitter på föreläsning i linjär algebra på LiU och på bara 15 minuter har gått igenom alla bloggar jag kan komma på. ska inte inte inte läsa kissie, eftersom jag sitter i en sal full med seriösa, preppiga ekonomer, och inte vill verka mer obildad än jag redan gör. alla sitter och skriver långa invecklade anteckningar medan jag facebookar.... heh e he, jag kanske ska ta och läsa lite DN istället? eller SvD? eller DI? eller.... kissie?!?!

idag kom veckans matleverans från sainsbury's, och kasse efter kasse lastades upp på köksbänken innehållandes vindruvor, creme fraiche, romp steak och spaghetti. till min och mark-anthonys stora fasa fanns det dock inte med någon ginger cake, och inte heller några svenska köttbullar från scan!! tur att jag ska hem imorgon, och note to self blir att köpa med mig en burk malen kardemumma, för kanelbullarna är omåttligt populära och nästintill slut. dom hade ju liksom bara hel kardemumma här, och just det ja, pärlsocker ska jag kirra också! tullen lär väl tro att jag är helt knäpp när jag flyger tillbaka! 

crap också. jag såg fram emot en lugn lunch med dusch, frysta kanelbullar och lite avslappnande häng i soffan ihop med datorn, googlandes awesome kycklingrecept, men harrison drömde mardrömmar eller ngt och bestämde sig för att en timma var mer än nog.

tur att han är så söt, då, tur att jag inte kan göra annat än förlåta honom.

torsdag natt landar jag återigen på svensk mark.
det ni!!!

jag vet precis när det började. jag ska inte kalla det mani, för det är det inte, men jag kan sträcka mig så långt som till förkärlek. tidigare har jag knappt tittat åt smycken, men numera dras mina ögon obönhörligt till ringar, örhängen, halsband och små broscher. inte för att jag köper allt jag kommer över, nej nej, men jag kan stå i timtal och bara glo, bara dreggla lite, bara önska att jag kunde få välja fritt mellan de små konstverken som dinglar och pinglar inne på topshop i bromley (sjuuukaste smyckena alltså... så jävla vackra!). alltihop startade när jag fick min studentpresent av mathilda, mitt carpe diem-armband, och sen dess så har det bara rullat på. från örhängen till armband, och nu senast, ringar i modell oversize. jag vet inte vad det är med mig, eftersom mitt gamla jag hade haatat det här, men jag antar att det är något sorts konfunderat stilbyte som är på G (eller kanske redan har börjat). att byta garderob kommer visserligen att ta ett par veckor, men ingen kan ju säga annat än att jag befinner mig på helt rätt plats för att göra det... i london finns ALLT, och så jävla många snygga människor!! vart man än vänder sig så finns det folk som tagna från lookbook, och jag bara myyyyyser serni

min shopaholicperiod har börjat
nu kan ingenting stoppa mig, hallå!

när du åker till London, räkna med att INGET blir som du har tänkt dig.
never ever ever ever evah