plus forty four

okej, inga garantier än, men nu är vi i alla fall tillåtna att komma in på heathrow. och jag är faktiskt nöjd även om vi bara kommer till köpenhamn, det känns bättre än inget. så håll tummarna, håll alla tummar ni har.

få saker är så mentalt ansträngande som att leva i ovisshet. jag kollar först bbc:s väderrapport, sedan yr.no och sist smhi. det är en ritual som upprepas, gång på gång, och ibland går det bara tio minuter mellan varven, även om jag vet att ingenting har förändrats. jag gör det med lika delar hoppfullhet och självplågan, men uppgivenheten finns där hela tiden. uppgivenheten har satt sig i mitt hår, i mina kläder, precis som cigarettrök.

jag vet att jag borde packa, men det tar emot, det tar emot att låtsas som om allting är bra. jag vill egentligen inte ens åka till heathrow imorgon kväll, eftersom det skulle vara att ge efter, att blotta halsen och säga att "okej, jag gick på det, jag trodde jag skulle få åka hem". jag vill inte ge dem det. förnedring, det är vad jag kommer känna, förnedring och hopplöshet. irritation. sån jävla sorg över att den julafton som skulle bli den bästa någonsin, kanske inte kommer att bli av över huvud taget. det här är första gången jag gråter över det. fan ta livet, ibland.

det bästa är att inte ta ut sorgen i förskott, acceptera att det inte finns något man kan göra. men det, kära vänner, det är så jävla lätt att säga när man sitter där i köket hemma i härstorp, det är så jävla lätt att säga när man har sitt på det torra. att däremot vara positiv när risken finns (och är överhängande) för att på julaftons morgon vakna upp, inte bredvid viktor som planerat, utan i en överfull flygplansterminal, det är ingenting man gör i en handvändning. det kräver ett jävla psyke, ett psyke som jag inte har. ni kan säga vad ni vill, jag kommer ändå inte låtsas om att allting kommer lösa sig.

senaste rapporten från bbc är snö på onsdag.
de bytte igår till snöblandat regn, till och med duggregn, men nu är det alltså back to basic. back to misery. tillbaka till att packa väskan, och packa den smart. det blir ombyte, tandborste, mobilladdare och hela köret i handbagaget.   

till en början var jag rätt skeptisk till att ha två mobiler, men nu inser jag att det är helt gudabenådat. hittar man inte den ena tar man bara den andra och ringer upp den försvunna, så är problemet löst (det vill säga så länge mobilen befinner sig i samma rum osv osv). jag vet att detta funkar lika bra med en hemtelefon, men det är något visst med bekvämligheten som två mobiler inger, och jag gillar verkligen min gamla nokia, inköpt för fem pund på the carphone warehouse.

jag börjar bli förväntansfull nu. det är bara fem dagar kvar, och jag känner hur jag blir mer och mer frånvarande, hur jag liksom försvinner ifrån londonlivet. jag längtar inte bort härifrån, men jag längtar hem, och varenda tanke kretsar kring det; vad ska jag packa, kommer jag få med mig allting? vad får jag inte glömma att köpa med mig? jag undrar om jag kommer komma hem i över huvud taget, eller om jag kommer fastna helt förkrossad någonstans på heathrow eller i köpenhamn. det är så mycket frågor, så mycket nervositet och jag måste nog börja skriva listor, måste börja organisera. 

Jag orkar inte vara mainstream. Jag orkar inte skriva "tänker inte lista upp alla här, ni vet vilka ni är" osv osv, för det har redan skrivits på alla sådana här listor som jag har sett. Dessutom har jag ju en bästa vän, så varför skulle jag? Mathilda heter hon, och bor (eller gjorde iaf, tills hon flyttade till Luleå för att plugga!) på Vänersnäs. Mathilda är en dag yngre än mig, tvättäkta 92:a och är hälften naturare, hälften samhällare eftersom hon gick öppen ingång på birger sjöberg. Mathilda är jävligt smart, i alla fall när det kommer till gåtor. Hon är mycket kortare än mig, får en väldans massa fräknar på sommaren och gillar Kim Källström (fast allra mest gillar hon Fredrik). Jag och Mathilda lärde känna varandra på BB, vilket är true, även om det kanske började med att våra mammor blev bundisar. Med andra ord har jag känt henne hela livet, och våra familjer firar både midsommar och påsk ihop. Om jag var tvungen att bli bortadopterad skulle jag helst vilja komma till Mathildas familj, för det är min favoritfamilj efter min egen, och jag trivs sällan så bra som jag gör i deras gula hus. Jag och Mathilda syns inte så ofta, kanske någon gång varannan månad, och det trots att vi har bott bara några mil ifrån varandra. Vi har dock bott i helt olika städer, levt helt olika liv och har faktiskt inte sådär jättemycket gemensamt. Ibland undrar jag hur det kan komma sig att jag och Mathilda är kompisar, och det har jag faktiskt inget bra svar på. Allt jag vet är att jag är galet tacksam över det, för vad som än händer så kommer det alltid vara något visst med oss. Våran relation är helt kravlös, vi tar den lite som den kommer, och kanske är det det som gör att det funkar så bra. Vi vet att vi finns där för varandra, och det räcker.

jag har de senaste timmarna av någon oidentifierbar anledning varit utelåst från blogg.se. det har varit fruktansvärt jobbigt, så hemskt att jag gick och dankade liv i en gammal blogspot-blogg bara för att lätta på trycket och få bli av med lite ord. nu, när allting är fine igen, är jag dock inte längre sugen på att blogga (bara på chailatte) och vill mest ta en varm dusch.

dagarna som återstår är långa, nästan omöjliga att se bortanför. jag hoppas att väderprognoserna har fel och att det inte alls ska bli snö. jag har ingen ork kvar, ingen lust till någonting, vill mest bara orka in i mål. det är fruktansvärt påfrestande att vara så nära men ändå så långt borta.

Eh.
EEEEEEHhh..
Heh.
Va. Vadå... skämt? Ska man minnas sånt? Jag minns knappt hur gamla mina syskon är. Jag minns inte alltid hur högerregeln fungerar när jag kör bil, vad kräver ni av mig egentligen? Jag vet att min humor är ganska svår ibland, och jag är inte alltid lättroad. Det finns ingenting jag hatar mer än romantiska komedier, så det vägrar jag att se på. Jag hatar också allt vad fars heter, typ bröllop&jäkelskap osv osv, och det gör jag under alla omständigheter. Vissa saker tycker jag är roliga ibland, ibland inte, typ som ordvitsar. Jag håller med om att skadeglädje är enda sanna glädjen, och kan sällan låta bli att skratta när folk slår sig/gör bort sig. Jag börjar i princip alltid skratta när jag tänker på Brodin och Tårtincidenten i kaféterian på nisse, för sånt gillar jag. Jag älskar människor som är naturligt roliga. Jag älskar Eddie Izzard när han kör cake or death, det är standup när det är som bäst (och överlag så gillar jag ståuppkomiker)

först fattar jag inte riktigt vad som menas. på den stora TV:n som är upphängd i hörnet pratas det om bombattacker, om terrorism, och BBC rubricerar det som breaking news. det rullar text om vad som hänt i nederkanten av rutan, och plötsligt förstår jag att det är stockholm det handlar om. stockholm som i sverige, som i mitt land. jag står på en pub i england och ser på TV hur mitt hemland skändas av vad som tros vara terrorister. förnekelse förvåning förfäran för i helvete, och en insikt om att saker inte längre är som saker alltid varit, utan förändrade.
förändelse.

det här var i lördags kväll. idag går jag in på aftonbladet för att se vad som står, och möts föga förvånanade av stora, svarta rubriker. man kan chatta med en terrorexpert, och så är det ju självklart de obligatoriska funderingarna och uttalandena av diverse kunniga(?) människor. sex säljer, men lika bra fungerar spekulationer, och jag skummar igenom ord som säpo och jan guillou. fastar dock bara för en artikel, och den handlar om vilks, om hur han får poliseskort och hårdbevakas nu när han står i farozonen. det är en artikel som gör mig fruktansvärt irriterad, nästintill arg. lite hatisk. för vad fan. ingen annan än han själv har ställt honom i den position i vilken han nu befinner sig. han förstod väl att det här skulle komma? varför ska han beskyddas? han är en provokativ idiot som missbrukar yttrandefriheten, och nu får andra människor betala. låt honom kastas till vargarna, säger jag. reta inte upp de upprörda ytterligare och lägg framför allt inte dyrbara resurser på skydda någon som bara kommer fortsätta nära elden med bensin, eller vem vet vad som kommer näst, blir det koranen? ska han anordna bokbål också, för att han kan? för att han vad han än gör kommer skyddas av staten, för att han har blivit någon jävla symbol? en symbol för vad? mod kanske? att våga sätta sig upp mot de som ingen annan vågar sätta sig upp emot, att våga gå sin egen väg? han får kalla det vad han vill, och jag skiter allvarligt talat i hur han kategoriserar sig själv, så länge jag slipper se artiklar på aftonbladet som förkunnar hur hans hem skyddas av tio tusen upp till tänderna bepansrade poliser, poliser som borde beskydda den allmänhet lars vilks nu med största medvetenhet sätter i fara. hade jag fått bestämma hade vi bakbundit hans händer, satt en påse på hans huvud och skickat iväg honom med posten, adresserad till the alphamale in charge på al-qaida. vi hade alternativt kunnat gömma honom i en stuga i danmark, målat en karta över vart han kunde återfinnas och faxat iväg den till terroristernas högkvarter, förutsatt att de har fax då (och vem fan har det?), bara för att göra det lite lite svårare och lite mera ångestladdat för gubbjäveln. han hade fått sitta där och vänta i sin ensamhet, vänta på att helt rättvist få ta den medicin som en oskyldig människa nu fick ta i hans plats. när terroristerna hade knackat på hans dörr hade jag hälsat, öppnat den och sedan låtit vargen i sin rätta ordning göra vad vargar gör. jag anser inte att vi har några som helst skyldigheter gentemot vilks, att han under inga omständigheter förtjänar de rättigheter han åtnjuter. jag vet att terrorattackerna också kan ha att göra med sveriges närvaro i afghanistan och så vidare, men det struntar jag i, för I dont give shit om sånt just nu. jag är arg på vilks, arg på alla som kryper framför hans fötter och jag tycker helt ärligt att mannen förtjänar att avlida/gå hädan/ta ner skylten/duka under.

älskar livet lite just nu,
och så älskar jag min värdfamilj. kommer hem klockan fem mitt i natten efter tre och en halv timmars sömn och hittar en lapp utanför dörren där det står att jag kan ta sovmorgon (I wish music played during epic moments of my life and not just in movies, +1 fan)

in i det sista förnekade jag att det skulle hända. av rädsla att bli besviken vägrade jag tro att det skulle ske, och även om jag var nervös de sista minuterna innan jag åkte (och när jag väl åkte) så präglades dagen av ett slags sällsamt distansierande ifrån vad jag egentligen upplevde.

en vecka tidigare hade jag vunnit biljetterna. spelningen var mitt på dagen, vilket innebar att det låg på arbetstid. jag frågade snällt om jag fick ledigt, höll utan att riktigt våga mina tummar. när jag fick klartecken på måndagen vågade jag fortfarande inte ställa in mig på någonting. tåg kunde krångla, kanske skulle vi komma för sent. insläppet började ju vid tolv och jag skulle enligt beräkning tidigast kunna vara där halv ett. med lite flyt hann jag dock med ett tidigare tåg, vilket innebar några intjänade minuter. det är fruktansvärt jobbigt att resa när man är stressad, eftersom man med sin mentala styrka hela tiden försöker få tåget/tunnelbanan att gå fortare. jag åkte från penge west till canada water, där jag hoppade på jubilee line till bond street. från bond street tog jag sedan central line till white city, och överallt sprang jag. mellan plattformer, upp för trappor. jag tänkte att det som var menat att hända, det skulle ske, och inte förrän jag och johanna stod i kön utanför BBC vågade jag acceptera att ödet faktiskt spelade för min favör. efter att ha fått ett klistermärke på biljetten, gått igenom en säkerhetskontroll likt den man gör på flygplatser och slussats in i en stor väntsal/caféteria så började den stora nedräkningen. due to ljudproblem fick vi vänta en timma längre än beräknat, men vi kikade runt lite i BBC-affären och jag inhandlade en jättefin julklapp. sedan radades vi upp på led, och fick marschera genom korridorer och dörrar samt utomhus. ungefär kvart över två stod vi på gränsen, precis utanför studion, och plötsligt var det som om all verklighetsförankring gick av. 

hittade precis en liten chokladkalender utanför min badrumsdörr, ifrån claire!
ÅH så glad jag blir.

och jag är nu fjorton nära döden-upplevelser rikare.
herreJÄVLARRR vad halt det är ute.

Ju mer jag rotar i minnet efter ögonblick värda namnet, desto mer inser jag att mitt liv faktiskt är fullt av dem. Små och stora saker som jag har haft turen att få uppleva, och som jag never ever skulle byta bort. Jag skattar mig lycklig, men förbannar samtidigt det faktum att detta gör det svårt att välja ut ett specifikt att berätta om, speciellt eftersom man måste göra dem rättvisa. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera kring definitionen av ett ögonblick - måste det liksom vara något som inte ägt rum längre än a blink of an eye? Jag vet att det är en tolkningsfråga och att jag egentligen bara borde skriva något, men jag har fruktansvärt svårt att välja. Det här stycket har tagit mig en halvtimma att knåpa ihop, främst på grund av att jag funderar (samt kollar youtube-klipp från coldplays konsert på stockholm stadion förra sommarn), men okej, nu kör vi.


Detta inträffar i början av oktober denna höst. Jag sover (det här är inget jag minns, eftersom jag obviously sov, så det här är bara ett obekräftat men högst troligt antagande). Plötsligt vaknar jag till av att någons läppar vidrör mina. Fortfarande kvar i gränslandet mellan sömn och vakenhet försöker jag desperat komma på vems läppar dessa är, och får för mig att det måste vara Harrisons. Jag undrar varför han pussar på mig, varför jag sover när jag borde ta hand om honon, och öppnar ögonen för att se vart jag egentligen befinner mig. Det är dock inte Harrison jag får syn på, utan något mycket, mycket bättre. Något jag älskar mer ändå. Plötsligt faller allt på plats och jag minns vart jag är, att jag inte längre befinner mig i London. Att jag denna morgonen inte vaknar ensam. När insikten slår mig blir jag sådär berusat lycklig och det tar mig visserligen ett ögonblick att inse, men när jag förstår att jag ligger bredvid viktor i hans lägenhet i Linköping, då är det som om allt annat är ovidkommande. Då är livet alldeles perfekt, i sin banala och halvsovande enkelhet, och jag hade nog aldrig tidigare varit så kär i den killen som jag var då.

kärlek är aldrig mediokert. kärlek kan vara en jävla massa grejer, det kan vara det bästa som finns eller något absolut helvetiskt, det kan vara lyckligt, olyckligt, svårt, lätt, stort, svart, tragiskt eller extravagant men det är never ever ever mediokert
kärlek är aldrig medelmåttigt
kärlek kan förklä sig i världens alla känslor, men vilket emotionellt tillstånd den än virar kring sin kropp så gör den det med en särpräglad extremism. vilket håll den än väljer att gå åt så kommer den att gå hela vägen ut till gränsen, till maximum, eftersom att du när du älskar någon eller något, tappar allt förnuft och låter dig ledas dit ditt hjärta vill ha dig (varesig det är till sorg eller till lycka)

KAN FORTFARANDE INTE FATTA DET
EXTAS HEJPÅREJ
JAG FICK DOM FREAKING JÄKLA BILJETTERNA!!!